Jag minns varje gång jag bad om en stund för oss själva. Jag tänkte att kanske skulle en kväll, en natt, vara tillräckligt för att få oss att komma närmare. Men varje gång jag frågade om din son kunde vara hos sin pappa, fick jag ett avvisande. Jag började tro att det var något med mig, något som gjorde mig ovärdig att få den tiden med dig.
Och ändå, nu ser jag dig gå vidare, jag ser hur han – din nya – får vad jag alltid önskat. Nu verkar det plötsligt vara okej att din son är hos sin pappa. Plötsligt finns tid för middagar, sena kvällar och kärlek. Jag frågar mig själv vad jag var för dig. Vad vi var för varandra, egentligen.
Jag gjorde mig i ordning för dig, fixade mig, försökte hålla mig stark även när din blick var långt bort. Och varje gång jag ville älska med dig, kom den där kalla ursäkten – dina mediciner, din trötthet. Som om min längtan inte spelade någon roll, som om min kärlek var en börda.
Nu står jag här med tankar som bränner hål i mig. Frågan kvarstår: Vad gjorde jag för fel? Vad i mig var inte tillräckligt för att du skulle vilja vara nära?
Så många gånger stod jag där, redo att ge dig allt. Jag hade tänkt ut varje detalj, tänkt på vad som skulle få dig att le, vad som skulle göra oss till oss. Men istället möttes jag av kalla ord, av ursäkter, och av en blick som tycktes genomskåda mig utan att någonsin riktigt se mig. En del av mig undrade om det var mig du såg när du tittade på mig, eller om du såg igenom mig – som om jag inte ens existerade.
Jag minns en kväll, den där kvällen när jag hade gjort allt för att vara din. Jag stod där, håret mjukt över axlarna, min bästa parfym som du en gång sagt att du älskade. Men när du kom hem såg du mig knappt. Du mumlade något om hur trött du var, skyllde på dina mediciner och försvann in i mörkret av vårt gemensamma sovrum. Där satt jag kvar, ensam, med hjärtat som en tyngd i bröstet och ett gapande hål av besvikelse.
Och nu, nu får jag se dig med honom. Med honom är du någon annan – någon som ler mer, någon som tycks vara närvarande. Varje gång jag ser er är det som att en bit av mig dör. Jag frågar mig själv om det är mig det är fel på. Om jag någonsin var tillräcklig. Jag har gett så mycket, försökt så hårt att vara den du ville ha, men det verkar aldrig ha varit nog.
Och här står jag, ensam med alla dessa obesvarade frågor. Vem var jag för dig? Vad betydde vi egentligen?