Detta år är inte mitt år. Sommaren 2024 började som ett blankt papper, fyllt av förhoppningar om att äntligen få andas, att få skapa något nytt. Men redan i juni insåg jag att det inte skulle bli så. Istället blev det månader av svek och tystnader, av förlorade löften och trasiga relationer. Jag blev bränd. Lämnad. Och det värsta av allt var ensamheten. Vänner som en gång kändes som familj hörde inte längre av sig. Deras tystnad skar djupare än de ord jag önskade att de hade sagt.
Jag kände mig lurad. Av livet, av andra, av mig själv. Hur kunde jag inte ha sett det komma? Det var många känslor på samma gång – ilska, sorg, och en känsla av att vara helt vilse. Juli var som ett bottenlöst hål. Jag tappade greppet om dagarna, sov för mycket eller inte alls, och när nätterna blev för tysta fylldes de med min egen ångest.
Men så kom mitten av augusti. Jag minns inte exakt vad som hände. Kanske var det ett samtal med en gammal bekant, kanske var det något jag såg eller läste. Men det var som att något förändrades, som om livet knackade på dörren och viskade att det fortfarande fanns en chans. Det var ingen stor förändring, bara ett litet steg, men det var tillräckligt för att jag skulle börja andas igen.
September till mitten av oktober blev en tid av motsatser. Ena dagen kändes det som att jag var på väg någonstans, som om jag hade hittat en riktning. Nästa dag drogs mattan undan under mig, och jag föll tillbaka i gamla tankemönster. Jag hatade hur skör jag kände mig, hur lätt något kunde rucka på min nyfunna balans.
Men sen, senare i oktober, kom vändningen. Nya människor dök upp, oväntade och med en värme jag inte visste att jag behövde. De såg mig, verkligen såg mig, och deras närvaro började fylla de tomrum som andra lämnat. De påminde mig om att inte alla skulle försvinna, att det fanns de som kunde stanna kvar.
Ändå kan jag inte skaka av mig ångesten inför jul och nyår. De högtider som ska fyllas med glädje och gemenskap känns som en skugga över mig. Hur ska jag hantera det? Tankarna snurrar, och jag är rädd att falla tillbaka i ensamheten, rädd att de nya ljusen i mitt liv ska slockna innan jag hunnit värma mig vid dem.
Men jag försöker. Jag försöker hantera det på bästa sätt. Dag för dag, steg för steg. Kanske blir inte detta året mitt år. Men kanske kan jag ändå avsluta det med en gnista av hopp. Och kanske, bara kanske, kan jag bygga något nytt när det nya året gryr.