De senaste månaderna hade jag mött fler människor än jag trodde var möjligt på en sådan kort tid. De var vackra, inte bara på utsidan, utan för hur de såg mig. De såg mig som någon jag själv aldrig riktigt kunde se. Stark, omtänksam, fylld med energi och vilja att lyssna, ge och vara där. Men varje gång någon sa, “Du ger så mycket av dig själv,” kändes det som att orden studsade mot en vägg inom mig. Jag nickade, log och tackade. Men en liten del av mig ville skrika: Hur gör man annars? Hur kan jag vara mindre?
Det som gjorde ont var att jag insåg att de hade rätt. Jag gav allt jag hade. Jag tömde mig själv som en flod som aldrig tycks sluta rinna. De uppskattade det, ja, men deras ord stannade kvar: “Kanske borde du spara lite av det där till dig själv.” Hur gör man det? Hur vänder man det man alltid gett utåt, inåt?
Jag försökte. Jag försökte hitta den bästa versionen av mig själv. Den jag trodde att andra såg, men som jag inte riktigt kunde känna. Jag tänkte att om jag blev den personen, den starka, kloka, balanserade ja, då skulle det kännas rätt. Men när jag stod där framför spegeln, när alla andra hade gått hem, fanns bara en trött blick kvar.
Jag hade gett allt jag hade den dagen, precis som alla andra dagar. Jag såg mig själv, och för första gången frågade jag: Är det här rätt? Är det här verkligen vad jag vill vara?
En kväll, när jag satt i tystnaden med bara ljuset från ett stearinljus, vågade jag för första gången på länge låta tankarna flöda utan censur. Jag skrev ner frågan som ekade inom mig:
“Hur ger jag något till mig själv, när jag inte ens vet vem jag är utan att ge?”
Pappret framför mig fylldes med ord, meningar, tårar. Det blev som en dialog mellan mig och en okänd röst. Jag insåg att jag i åratal hade kämpat för att bli något som inte fanns. Den bästa versionen av mig själv var inte en roll att spela, inte en prestation att uppnå. Kanske var den redan där – trasig, trött, men äkta.
Jag började smått. Att ge till mig själv var inte att prestera eller skapa något perfekt. Det var att sitta i tystnad med en kopp kaffe utan att behöva vara något för någon annan. Det var att säga nej till saker som sög ur mig kraft, utan att skämmas. Det var att låta någon fråga: “Hur mår du?” och faktiskt svara ärligt.
Det var svårt. Jag kände mig egoistisk, rädd att förlora den jag var i andras ögon. Men varje gång jag valde mig själv, även om det bara var för ett ögonblick, kändes det som att något inom mig läkte.
Kanske är det inte en färdighet man lär sig. Kanske är det en resa, att hitta balansen mellan att ge och att våga ta emot. Men för första gången på länge började jag tro att den bästa versionen av mig själv inte var den jag visade för andra – utan den jag började upptäcka, lite i taget, för mig själv.