Att Navigera Mina Känslor
Morgonen var som vilken annan morgon som helst. Jag vaknade till ljudet av väckarklockan, sträckte mig efter den för att stänga av det ihärdiga ljudet och kände genast en tyngd över bröstet. Inte den där konkreta, uppenbara ångesten, utan en subtil känsla som låg och skavde, som om något inte riktigt stämde. Jag tog ett djupt andetag och reste mig långsamt ur sängen. Känslan av oro var där, som en viskning i bakgrunden.
Oro – Kontrollen över tankarna
När oron smyger sig på, är min första reaktion att försöka analysera den. Varifrån kommer den? Varför känner jag så här? Jag började morgonen som vanligt, kokade kaffe och satte mig vid köksbordet. Men istället för att njuta av lugnet, började tankarna rusa. Vad hade jag glömt? Vad kan gå fel idag? Jag insåg snabbt att jag var på väg in i en spiral. För att få tillbaka kontrollen försökte jag bryta mönstret.
Jag tog fram min dagbok och skrev ner vad jag kände, utan att censurera mig själv. Orden flödade fram, och ju mer jag skrev, desto tydligare blev det att oron egentligen handlade om ett kommande möte på jobbet. Genom att sätta ord på mina känslor, började de kännas hanterbara, som om jag kunde ta ett steg tillbaka och se dem objektivt. Det var mitt sätt att ta kontroll — att formulera, att förstå.
Ilska – Att ta ett steg tillbaka
Senare på dagen, på jobbet, möttes jag av en frustrerande situation. En kollega hade inte levererat det som var överenskommet, vilket satte mig i en svår position. Ilska bubblade snabbt upp inom mig. Jag kände hur pulsen ökade, hur händerna började spännas. Min första instinkt var att reagera direkt, att säga något skarpt eller irriterat.
Men jag visste att det aldrig hjälpte. Istället, när jag märker att ilskan växer, försöker jag ta ett steg tillbaka. Jag påminner mig om att det inte är situationen i sig som triggar mig, utan min tolkning av den. Jag drog ett djupt andetag, höll tillbaka den snabba impulsen att reagera, och gav mig själv en minut att samla tankarna. ”Är detta något jag kan lösa på ett konstruktivt sätt?” frågade jag mig själv. Med den frågan i bakhuvudet, lyckades jag ta kontroll över ilskan innan den tog över mig.
Sorg – Att tillåta känslan
På väg hem från jobbet, kom tankarna till något som hänt för flera månader sedan. En vänskap som fallit sönder, ett avstånd som växt utan att jag riktigt kunnat stoppa det. När den tanken kom, följde sorg med som en tung filt. Jag kände hur bröstet blev tungt och hur ögonen hettade till.
Sorg är inte en känsla jag kan eller ens vill kontrollera. När den kommer, vet jag att jag måste låta den ta plats. Så jag satte mig på en parkbänk, mitt i stadens brus, och lät känslan skölja över mig. Jag satt där, ensam med mina tankar, och lät tårarna komma om de ville. Ibland handlar kontroll om att ge efter, om att låta känslan få sitt utrymme utan att försöka stänga av den. När sorgen väl fick komma fram, kände jag mig lite lättare. Jag vet att den inte försvinner helt, men att möta den direkt gör att den inte får makt över mig.
Glädje – Att hålla kvar i det lilla
När jag kom hem, efter en lång dag, hände något oväntat. Jag fick ett meddelande från en gammal vän, någon jag inte pratat med på flera år. Ett enkelt meddelande, ett ”Hej, hur mår du?”, men det fyllde mig med en varm känsla av glädje. Jag insåg hur sällan jag verkligen tillät mig själv att stanna upp och känna glädje när den kommer.
Jag satt där och log för mig själv, och i det ögonblicket bestämde jag mig för att hålla fast vid den känslan, att inte låta den passera för snabbt. Jag skrev tillbaka, och samtalet som följde fyllde mig med ännu mer värme. Ibland handlar det om att inte låta de ljusa stunderna försvinna i bruset av allt annat. Att hålla kvar vid glädjen när den dyker upp är lika viktigt som att hantera de tyngre känslorna.
Acceptans som kontroll
När dagen var slut och jag låg i sängen igen, reflekterade jag över hur jag hanterat mina känslor under dagen. Jag insåg att det inte alltid handlar om att kontrollera dem i den traditionella meningen, utan snarare om att acceptera dem för vad de är. Att parera, att stå emot, fungerar ibland, men oftare handlar det om att förstå vad som ligger bakom känslorna, att ge dem utrymme när de behöver det, och att tillåta mig själv att känna – utan att låta dem styra mig.
Att ta kontroll handlar inte om att trycka undan känslorna, utan om att navigera dem. Jag lär mig att acceptera deras närvaro, men också att se dem som tillfälliga. Och i den acceptansen finner jag styrkan att gå vidare, ett steg i taget, genom varje storm.