Jag sitter här ensam i min lägenhet, i tystnaden som fyller varje vrå. Det är en märklig känsla, tomheten. Den känns som ett hål i bröstet, ett svart vakuum som drar in allt runt omkring mig. Jag vet inte riktigt var den började, men den har vuxit, långsamt men bestämt. Det är som om något viktigt saknas, något jag inte ens kan sätta fingret på. Jag blundar, men mörkret bakom ögonlocken gör inget för att trösta.
Ledsen. Ja, jag är ledsen. Men det är en ledsamhet som inte känns som gråt. Den är tyst, likt en tung filt som ligger över mig, över allt. Det är en känsla som får mig att vilja krypa ihop, gömma mig från världen, men samtidigt vet jag att det inte finns någonstans att gömma sig. Inte på riktigt. Det är som om den ledsamheten blivit en del av mig, en skugga som jag alltid bär med mig, även när solen skiner.
Men där, mitt i detta virrvarr av känslor, finns också något annat. En glimt av glädje, en påminnelse om att det fortfarande finns ljus. Jag känner det ibland, när jag minst anar det – ett leende som smyger sig fram när jag hör ett skämt, en varm känsla när jag tänker på något minne. Glädjen är som ett ljus i mörkret, men den är svag, nästan som om den är rädd för att ta för mycket plats. Och ändå är den där, trots allt.
Ensamheten däremot, den är påtaglig. Den omfamnar mig varje gång jag försöker sträcka ut handen efter någon som inte är där. Det är en känsla som förstärker tomheten, som om varje försök att hitta någon bara får avståndet mellan oss att växa. Jag sitter här, ensam med mina tankar, och det känns som om världen är så långt borta, som om jag är isolerad i mitt eget sinne. Jag ser ut genom fönstret, men allt känns så avlägset, så främmande.
Sårad. Ja, jag är sårad. Det är som att bära ärr inombords, osynliga för världen men ständigt närvarande för mig. Varje gång jag tänker på vad som hände, känner jag hur det bränner till. Som om minnena fortfarande är öppna sår, som inte riktigt vill läka. Och bränd, det är precis vad jag känner mig. Jag har gett för mycket, kanske utan att få något tillbaka, och nu finns det bara aska kvar. Som om allt jag varit, allt jag känt, har brunnit upp och lämnat mig ihålig.
Men mitt i allt detta – tomheten, ledsamheten, ensamheten – finns en sorts lättnad. En märklig lättnad, som om allt detta på något sätt är en slutpunkt. Som om jag har nått botten, och det finns inget kvar att förlora. Det är en lättnad som säger att det kanske inte blir värre än så här, att jag har överlevt. Och kanske, bara kanske, kan jag bygga något nytt från de rester som finns kvar.
För mitt i tomheten finns alltid en chans för något att växa.
Lättnaden är som en djup suck som jag inte visste att jag hållit inne. Det är en märklig känsla, nästan paradoxal, att känna sig befriad mitt i all smärta. Kanske är det för att jag äntligen släppt taget om något som jag hållit fast vid alldeles för länge. De där förväntningarna, drömmarna som aldrig blev mer än just det – drömmar. Det finns en sorts befrielse i att inse att vissa saker inte var menade att vara, att jag inte längre behöver kämpa för något som aldrig gav tillbaka. Det gör fortfarande ont, men smärtan känns mer hanterbar nu, som en våg som sakta drar sig tillbaka.
Jag blickar ut genom fönstret igen, där mörkret börjar falla. Ljuset från gatlamporna kastar långa skuggor på gatan, och jag ser människor som rör sig där nere, utan att riktigt veta vart de är på väg. Det får mig att fundera. Alla dessa människor – vad bär de på för känslor? Hur många av dem känner samma ensamhet, samma sorg som jag? Kanske mer, kanske mindre. Vi går alla omkring med våra egna berättelser, våra egna strider som ingen annan riktigt kan förstå.
Jag tänker på de stunder då glädjen var mer än bara en svag skymt. De där ögonblicken när skrattet kom lätt, när världen kändes lättare att bära. Jag undrar om de stunderna någonsin kommer tillbaka. Men samtidigt inser jag att de aldrig riktigt försvunnit. De är som små pärlor i ett stort hav av känslor, och kanske är det min uppgift att dyka ner och plocka upp dem, en efter en, när tiden är rätt.
Men just nu, här i detta ögonblick, är jag ensam. Och det är okej. Ensamhet har alltid skrämt mig, men jag börjar förstå att den inte behöver vara min fiende. Kanske är det i ensamheten som jag lär känna mig själv på riktigt. Kanske är det här jag kan hitta styrkan att läka, att resa mig igen. Det finns ingen brådska, ingen press att bli hel på en gång. Jag tillåter mig att känna allt – tomheten, smärtan, glädjen som ibland sipprar in, lättnaden som långsamt sprider sig genom kroppen.
Jag känner mig bränd, det är sant. Men jag har också överlevt. Och i den överlevnaden finns en sorts triumf, en påminnelse om att jag är starkare än jag trott. För varje gång jag faller och reser mig igen, lär jag mig något nytt om mig själv. Att vara sårad betyder att jag har känt djupt, och att känna djupt är en del av vad det innebär att leva. Jag har brunnit, men askan betyder inte slutet. Det är där något nytt kan börja.
Lättnaden fortsätter att växa, likt en mild bris som blåser bort rök från det förflutna. Jag vet att jag har en lång väg att gå, men för första gången på länge känns det inte lika tungt. Det är som om jag har släppt en börda som jag burit alldeles för länge, och nu finns det plats för något nytt. Jag vet inte vad det nya är än, och kanske behöver jag inte veta. Det är nog att bara finnas till, att andas, att känna.
Och när jag sitter här, ensam men samtidigt inte, börjar jag inse att det kanske är så här läkning ser ut. Långsam, osäker, ibland fylld av smärta, men alltid med en liten gnista av hopp. Ett hopp om att en dag, när jag ser tillbaka, kommer jag inte bara se tomheten och smärtan, utan också allt det jag byggde från dess aska.
Och just den tanken ger mig en sorts stilla glädje.