Det var en sådan natt igen. En av de där nätterna när kudden kändes som sten och täcket som en fängelsevägg runt min kropp. Tröttheten fanns där, som ett tungt ok över mina axlar, men ändå vägrade sömnen att komma. Det var som om hjärnan hade fått för sig att nu, just nu, var den perfekta tiden att vrida och vända på varenda tanke jag försökt undvika under dagen.
Tankarna malde. Varför hade jag hamnat här? Varför kändes allt så tungt, så trögt? Jag visste att jag var trött, att min kropp bad om vila, men tankarna var starkare än min vilja. De viskade om alla de där små misslyckandena, de där ögonblicken av ensamhet och frustration som smugit sig på de senaste månaderna. Jag hade blivit en främling för mitt eget liv, kändes det som.
Under dagen var det lättare att dölja tröttheten, att köra på autopilot genom arbetsuppgifter och möten. Men när natten föll och världen omkring mig blev stilla, fanns det ingenstans att gömma sig. Där i mörkret var jag ensam med allt jag försökte trycka undan. Ensam med alla obesvarade frågor, de stora som de små. Och trots att ögonlocken sved av utmattning kunde jag inte stänga av.
Kanske var det just det som gjorde mig mest trött – inte sömnbristen i sig, utan kampen mot alla dessa tankar. Tankar om vad jag borde göra, vad jag borde känna, vad jag borde vara. Men vem var jag, när allt kom omkring? Jag kände inte igen mig själv längre. De enkla glädjeämnena som en gång gett mig energi, kändes nu som avlägsna minnen. Allt som en gång var en del av mig, verkade ha försvunnit i nattens tysta, oändliga djup.
Klockan närmade sig tre. Varje minut som passerade kändes som en evighet, och jag visste att morgondagen skulle vara ännu en trött kamp. Men just nu, i denna stund, var morgondagen för långt borta för att jag skulle kunna bry mig om den. Just nu fanns bara tankarna, och jag, och en natt som aldrig tycktes ta slut.
Jag visste att sömnen till slut skulle komma, kanske bara för en timme eller två. Men när den väl gjorde det, skulle den kännas som en flykt – en flykt från en verklighet jag inte längre kunde ignorera, men som jag ännu inte visste hur jag skulle hantera.