Ännu en morgon. Klockan ringde som vanligt, ett gällt ljud som skar genom tystnaden i rummet. Jag vaknade, men inte med den lättnad eller tacksamhet man ibland känner när dagen tar sin början. Nej, den här morgonen var tung, precis som alla andra på sistone. Ögonen var torra och trötta, men inte för att jag sovit dåligt. Det var något annat. En tyngd i bröstet, ett molande tryck bakom tinningarna.
Arg. Ledsen. Och varför?
Jag kunde inte ens säga. Kanske var det allt. Kanske inget särskilt. Det var som att vakna mitt i en storm, en känslostorm som kom från ingenstans, utan förvarning, och slukade mig hel. Frustrationen växte med varje tanke som snurrade runt i mitt huvud. Varför kan jag inte bara känna mig… okej? Varför måste varje dag börja såhär, i ett mörker som jag inte ens kan beskriva?
Jag drog täcket tätare om mig, som om det kunde skydda mig från känslorna, men det hjälpte inte. Ingenting hjälpte. De låg kvar där, över mig som en tung filt av oro och ilska, ett gytter av tankar och känslor som inte ville släppa taget.
Så jag låg där, stirrade upp i taket och försökte förstå. Men kanske fanns det ingen förklaring. Kanske var det bara så här nu. En ständig kamp mellan att vilja stiga upp och samtidigt vilja ligga kvar.