Varje vecka när mitt ex son kliver in genom dörren, är det som om tiden står still för en stund. Hans skratt fyller rummet, och jag märker hur naturligt vi pratar, som om vi alltid varit en del av varandras liv. Vi har skapat en egen rytm, ett band som byggts upp genom små, men betydelsefulla, stunder spelkvällar, pratstunder om skolan, eller bara gemensamma tysta ögonblick när vi ser en film ihop.
Men ibland, som en skugga som smyger sig på, kommer tankarna på hans mamma. Det kan vara ett snabbt ögonblick, en flyktig påminnelse som drar fram en vag känsla av vemod. Det är som om jag försöker hålla fast vid det fina vi har, men ändå inte kan undvika att bli påmind om det som varit. Det skapar en viss tyngd, en liten känsla av obehag som ligger och pyr under ytan.
Ändå, när jag ser på honom, vet jag att den här relationen är något värt att vårda. Trots allt som varit, har vi skapat något eget, något fint och genuint. Och varje vecka, när han går, känner jag den där värmen känslan av att ha byggt upp något varaktigt, något som bara är vårt.