Det var jag. Ensam i sängen. Igen. Hjärtat värkte, som om någon hade trampat på det med stilettklackar och skrattat hela vägen därifrån. Sex år. Det hade gått sex år. Och nu var jag här, med samma gamla fråga som alltid när man blir lämnad: Varför?
Som vanligt, när jag ligger där och stirrar upp i taket, klev min osynliga trio fram: hjärnspöket, hjärtat och ångesten. De var mina trogna följeslagare, alltid redo att sätta eld på varje tanke jag försökte släppa.
“Så,” började hjärnspöket med sitt vanliga hånfulla tonfall, “sex år, va? Och det gick åt helvete. Fantastiskt jobbat! Vill du att vi ska analysera precis allt, eller ska vi bara snabbspola till det största misstaget?”
Jag suckade och drog täcket över huvudet, som om det skulle stoppa dem. “Kan vi inte bara… låta det vara?”
“Åh nej,” fnissade hjärnspöket, “vi måste gräva djupare. Tänk på det – alla de små ögonblicken där du kunde ha varit lite bättre. Kommer du ihåg när du glömde deras födelsedag… eller var det alla gånger du bara pratade om jobbet och aldrig frågade hur de mådde egentligen? Eller när du sa att du ville prata om framtiden och de bara… såg ut som om du dödade dem inombords?”
Hjärtat, alltid den blödiga idioten, kunde inte hålla sig längre. “Men vi gav ju allt! Sex år av att ge kärlek, vara sårbara, offra oss för kärleken. Vi höll ut genom alla motgångar och försökte verkligen. Det var ju kärlek! Det är inte vårt fel!”
Ångesten, som alltid dök upp som en våt filt, klämde in sin egen tolkning. “Ja, eller så gav vi för mycket. Det är där problemet ligger. Vi blev för klängiga, för behövande. Vad om vi kvävde hen? Vad om vi inte var tillräckligt bra och nu är det för sent att rätta till det? Vad om vi aldrig hittar någon igen?”
Hjärnspöket flinade, “Oh, det är en bra punkt. Kanske det var just det. Du var för mycket. För känslosam, för krävande. Eller så var du bara… tråkig. Det kan ha varit när du föreslog en romantisk middag men slutade med att bara prata om din irritation över grannens hund.”
Hjärtat klämde till igen, som om det försökte motverka varje nedbrytande tanke. “Men det var ju inte vårt fel! Vi älskade med hela vår själ. Vi skrev fina sms varje dag, planerade små överraskningar, fanns där under alla tunga stunder.”
“Jaa, och vad hjälpte det?” Ångesten drog ner mig djupare i mörkret. “Nu sitter vi här, ensamma. Och vad om det var ditt sista försök? Sex år är lång tid. Vem vill börja om igen? Du har redan visat att du inte kan hålla fast vid någon. Kanske det var du som gjorde något oförlåtligt och nu får du leva med det för alltid.”
Jag pressade händerna mot tinningarna, som om jag kunde stänga ute deras röster. “Snälla… sluta. Jag orkar inte med det här.”
Men hjärnspöket var obevekligt. “Kom igen nu. Sex år. Sex år och du står här och undrar varför du blev lämnad. Kanske vi borde skriva ett brev? Ett långt, känslosamt mejl som berättar hur mycket vi saknar hen. Eller ännu bättre, skicka ett klockan tre på natten. Det är alltid effektivt.”
“Ja!” ropade hjärtat ivrigt. “Vi måste visa hur mycket vi bryr oss! Kanske om vi bara säger att vi kan förändras, att vi ska bli bättre…”
Ångesten fnissade. “Jättebra idé. För att visa hen hur desperat vi är. För inget säger jag har det toppen som ett desperat mejl när du just blivit lämnad efter sex år.”
Hjärnan orkade inte mer. “Sluta… bara sluta.”
Men trion fortsatte att gaffla på, som en oändlig, absurd kamp inombords, medan jag låg där mitt i natten och stirrade upp i taket. Sex år av kärlek, av skratt, av bråk, och nu… ingenting. Bara jag och mina tankar, mitt hjärta som kändes tomt, och min ångest som höll ett stadigt grepp om mig.
Jag skrattade till slut, ett mörkt, nästan galet skratt, för det fanns inget annat att göra. Hela situationen var så trasig, så absurd.
“Vi är ett jävla skämt,” mumlade jag för mig själv.
Och som alltid, svarade hjärnspöket med sitt klassiska flin: “Ja, men åtminstone ett underhållande sådant.”