Måndag. En ny vecka. Men ändå känns det precis som förra veckan. Samma bubbla, samma mönster. Varje dag börjar likadant; jag tvingar mig själv att kliva ur sängen, att kämpa mig genom morgonrutinen – duscha, borsta tänderna, klä mig. Men det känns som att jag går på autopilot, som att jag är fångad i en repeterande slinga där inget nytt någonsin händer.
Jag börjar fundera. Är det mig det är fel på? Har jag tappat fantasin, eller är det bara ensamheten som gör mig så rastlös? Kanske är det bristen på någon att dela dagarna med som gör allt så monotont. Någon att umgås med, att skratta med, att bara vara med utan krav. Det känns som att jag saknar något väsentligt, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.
Imorgon fyller jag år, och det ger mig ännu mer ångest. Jag borde vara glad, känna någon form av förväntan eller lycka inför dagen. Men istället fyller tanken mig med ett tryck över bröstet, en känsla av olust. Det är som om födelsedagen är en påminnelse om alla saker jag inte uppnått, alla stunder som inte blev som jag hoppats. Jag borde känna något annat, men just nu känns det som ännu en sak som läggs på en redan tung hög.
Det är så många känslor på en gång, och ändå är allt så tyst. Jag hoppas, kanske naivt, att något ska ändras, att jag ska vakna en dag och känna att jag brutit mig ur den här bubblan. Men tills dess är det bara jag, den monotona vardagen och tankarna som snurrar runt i mitt huvud.