”Du kan inte läsa nästa kapitlet av ditt liv om du fortsätter läsa om och om den förra.”
Det var en mening som ekade i hans huvud, ett råd han hade hört för länge sedan men aldrig riktigt tagit till sig. Han satt vid sitt skrivbord, stirrade på de gamla fotografierna framför sig. Varje bild var en påminnelse om det förflutna – om stunderna han inte kunde släppa. Ett leende här, en tår där. De var inte bara minnen, de var fällor, som drog honom tillbaka varje gång han försökte gå framåt.
Han suckade djupt och sköt bilderna åt sidan, men de låg där ändå, tysta vittnen till det liv han en gång levt. Hur skulle han någonsin kunna vända blad när varje ord i det förflutna kändes så djupt ingraverat i hans själ?
Telefonen vibrerade på bordet, en ny meddelandenotifikation. ”Hur mår du?” stod det. Det var från en vän han inte hade hört av på månader. En vän som fortfarande trodde på honom, trots att han inte ens trodde på sig själv längre.
Han visste att svaret låg där, i framtiden, i nästa kapitel. Men vad om han inte var redo att läsa det än? Vad om det gamla kapitlet var det enda som fortfarande kändes bekant? Han höll hårt i det, precis som en bok han vägrat avsluta, rädd för att nästa sida skulle vara tom.
Men kanske, tänkte han, var nästa sida inte tom. Kanske var den bara otydlig, dold i dimman av det förflutna han vägrade släppa. Han visste att det enda sättet att få klarhet var att våga släppa taget, att våga lyfta blicken och börja skriva sitt livs nästa mening, oavsett hur osäker eller svag den kändes.
Med darrande fingrar tog han telefonen och svarade på meddelandet. ”Jag mår bra”, skrev han, inte för att det var sant, men för att det kanske kunde bli det.
Och i det ögonblicket, när han tryckte på ”skicka”, kändes det som om han tog det första steget mot att läsa sitt nästa kapitel.