Jag står framför dig, och trots att rummet är fyllt av tystnad, är det som om ett samtal pågår mellan oss. Inga ord behövs, inga röster bryter stillheten. Våra ögon möts, och i den blicken finns allt jag behöver säga.
Din blick vilar på mig med samma intensitet som alltid. Den där stillsamma styrkan som bara du har. Vi har pratat så här förr, utan ord, utan ljud, bara vi två som förstår.
Du tar ett djupt andetag, och jag känner hur det påverkar min egen andning. Ett tyst meddelande överförs i rytmen av in och ut, som om våra lungor är synkroniserade. Jag känner dina känslor i varje andetag, som om varje utandning bär med sig en bit av din själ.
Din kropp lutar sig lite närmare. Den subtila rörelsen säger mer än tusen ord någonsin skulle kunna. Jag svarar genom att vända mig något åt ditt håll, mina axlar mjukas upp, och mitt hjärta följer efter. Jag känner hur varje millimeter av mig når ut till dig, hur varje liten gest blir en del av vår tysta dialog.
Vi behöver inte säga något. Våra kroppar talar för oss, i varje liten rörelse, i varje paus mellan andetagen. Och jag vet att du hör mig lika tydligt som jag hör dig.
Det finns en trygghet i det osagda, en närhet som inte kan brytas av ord.