Den torsdagsförmiddagen när Lilleman kom över var något särskilt. Han skuttade in genom dörren med ett brett leende, och det var tydligt att vi hade en rolig stund framför oss. Vi hade bestämt oss för att se Insidan ut 2, något vi båda var nyfikna på. Med solen som sken genom fönstret och några kuddar på golvet satte vi oss tillrätta för att börja.
Filmen svepte snabbt in oss i sin värld av känslor, men det var inte bara filmen som gjorde förmiddagen så speciell. Det var alla samtal mellan oss. Lilleman ställde nyfikna frågor om varje känsla som dök upp på skärmen. ”Varför är ilska alltid så arg?” frågade han, och vi började prata om varför det ibland är okej att känna så. Våra diskussioner om sorg och glädje ledde till flera skratt – mest för att vi båda försökte förstå känslorna på vårt eget sätt.
Vi skrattade så mycket åt vissa scener och åt varandra när vi försökte analysera varenda liten känsla. Denna förmiddag blev mer än bara en stund framför en film. Den blev ett minne fullt av skratt, värme och en känsla av att vi delade något speciellt.