Även solen är ensam men den skiner. Den reser sig varje morgon, helt utan sällskap på sin resa över himlen. Ingen annan stjärna är där för att dela dagens ljus eller natten som väntar. Och ändå skiner den, starkt och kraftfullt, som om den inte känner av sin egen ensamhet.
Det finns dagar då jag känner mig som solen. Ensam, men med en inre styrka som inte slocknar. Det är som om världen förväntar sig att jag ska lysa upp allt omkring mig, men det är ingen som ser vad som händer när kvällen faller och mörkret tränger sig på. Ensamheten. Den där tysta, kvävande känslan av att vara ensam, även när människor är nära. De ser ljuset jag ger, men inte den tomhet jag bär inom mig.
Ändå, precis som solen, fortsätter jag. Jag reser mig varje dag, för det finns en kraft i att skina trots allt. Det finns en styrka i att vara självständig, i att veta att jag kan lysa oavsett om någon står bredvid mig eller inte. Det är mitt eget ljus, och det är värt att värna om.
Ibland undrar jag om det är möjligt att solen själv känner längtan. Kanske önskar den sig sällskap, någon att dela sina strålar med. Men det är också möjligt att den har funnit frid i sin ensamhet, att den vet att dess ljus är nog – att det är tillräckligt, även om det bara är för sig själv.
Jag försöker lära mig av solen. Att även när jag är ensam, fortsätta lysa. För det är när jag lyser som jag verkligen känner mig levande. Och kanske, om jag tillåter mig själv att vara mitt ljus fullt ut, kommer någon annan att se det och förstå. Kanske är det inte ensamheten som definierar mig, utan min förmåga att fortsätta skina, trots allt.
För i slutändan, även solen är ensam. Men den skiner ändå, och det är det som gör den så stark och så vacker.