Jag står framför spegeln, ser in i mina egna ögon och undrar vem jag egentligen är. Två identiteter, två världar som på något sätt krockar inom mig. Min kultur, den jag växte upp i, har format mig, men den känns ibland som en trång ram som inte riktigt rymmer hela mig. Jag bär med mig tre språk, som dansar på min tunga och mina händer, ibland smidigt, ibland i kaos. De orden som betyder något på ett språk kanske inte finns på det andra. Och när jag talar, känner jag hur varje språk för med sig sin egen historia, sin egen verklighet.
Men det som alltid funnits där, som en skugga i bakgrunden, är mitt funktionshinder. Samhället försöker ständigt att definiera mig genom det, att säga vad jag kan och inte kan göra. Men för mig har det aldrig varit ett hinder. Det är bara en del av mig, som mina ögon eller min röst. Jag har alltid vägrat att låta det begränsa mig, men ändå finns det de som inte kan se mig bortom det. De som stirrar, de som antar saker om mig innan de ens pratar med mig.
Så vem är jag egentligen? Jag har ställt mig den frågan tusen gånger, kanske fler. Jag känner mig som en mosaik av alla dessa delar kulturen, språken, funktionshindret men ingen av dem känns som hela bilden. Hur ska jag hitta mig själv när alla dessa bitar ibland verkar slåss om uppmärksamheten? När kommer lugnet, när kommer friden som alla talar om? Jag längtar efter att bara kunna andas ut och känna att jag är där jag ska vara.
Varje dag är en kamp. Att navigera mellan alla dessa förväntningar, från andra och från mig själv. Vissa dagar känns det som om jag har det under kontroll, som om jag har hittat en balans. Men andra dagar… andra dagar är som att klättra uppför ett berg med en ryggsäck fylld av tyngder jag inte bad om.
Och ändå, trots allt detta, ger jag inte upp. Kanske är svaret på vem jag är inte något som kommer plötsligt, utan något jag långsamt bygger själv, bit för bit. Kanske är det i kampen, i de dagliga stegen framåt, som jag kommer att hitta mig själv.
Och när den dagen kommer, när jag kan stå där och känna att alla mina delar får plats i den jag är då kommer lugnet. Då kommer friden.