Jag har lärt mig att svara “Jag mår okej” när någon frågar, för det är enklast så. Det är vad människor vill höra, eller vad de orkar höra. Men sanningen är en annan, och den sanningen gömmer jag bakom mitt vardagliga leende och min bekväma fasad.
Nej, jag mår inte bra. Jag kämpar varje dag, som en krigare utan rustning, mot ångesten som river i mig och depressionen som ständigt är som en mörk skugga över allt jag gör. Det känns som att den där skuggan aldrig lämnar mig, oavsett hur många gånger jag försöker kliva ur den.
Jag känner mig sviken, lurad och bränd. Inte bara av människor som kommit och gått, utan av livet självt. Det är som om jag gett allt, bara för att stå kvar med tomma händer och ett sargat hjärta. Orden som en gång tröstat, har nu förvandlats till vapen, och de har skurit djupa sår som ingen ser.
Ingen anar hur det ser ut på insidan. Alla ser bara utsidan. De ser en person som fungerar, som ler och säger de rätta sakerna. Men ingen vågar komma nära, ingen vill riktigt förstå det kaos som pågår där inne. Det är enklare att hålla avstånd, och det är enklare för mig att låta dem.
Jag har upplevt krig, elände, och förlorat en familjemedlem som stod mig nära. Jag trodde jag visste vad smärta var. Men det jag går igenom nu… det är på en annan nivå. Det är som att jag står i ett krig, inte mot yttre fiender, utan mot mig själv. Mot mina egna tankar, mina egna känslor. Och ibland, ibland känns det som om orden inte räcker till för att beskriva den kampen.
Men ändå, trots allt, säger jag att jag är okej. För det är enklast så.