Jag vaknar med ett ryck, hjärtat bultar så hårt att det känns som om det ska spränga sig ut genom bröstet. Paniken i drömmen sitter kvar som en klibbig hinna över hela kroppen, fast i skarven mellan verklighet och mardröm. Jag försöker minnas vad som hände – en suddig sekvens av kaos, känslan av att jag var fast, instängd.
Andas. Djupa andetag. Lugnet vill inte infinna sig. Jag sträcker mig efter mobilen för att kolla klockan, men siffrorna suddas ut framför ögonen. Tid känns så irrelevant just nu. Bara den där gnagande känslan av att jag har förlorat något, att något jag inte ens visste att jag behövde, just försvann.
Jag vet att det var en dröm, men varför känns det som om jag fortfarande är där?
Ljuset från mobilen är kallt och hårt, men det hjälper inte. Hjärtat fortsätter rusa, som om jag fortfarande flyr från något som jag inte kan se. Jag slår på sänglampan, fyller rummet med ett svagt sken, men det känns inte tryggare. Skuggorna på väggarna rör sig, som om drömmen har följt med mig in i verkligheten.
Det var något jagade mig. Jag vet inte vad, men känslan av att vara jagad, att inte kunna fly, har satt sig som ett mörkt hål i magen. Jag var instängd i mina egna tankar, förlorad i en labyrint utan vägar ut. Ju mer jag försökte ta mig fram, desto mer drogs jag tillbaka, fastnade i marken som om jag gått i kvicksand. Och så den där känslan precis innan jag vaknade, den kalla insikten att jag var på väg att förlora något värdefullt. Men vad? Det vet jag fortfarande inte.
Jag sätter mig upp, sveper täcket om mig som ett skydd, även om jag vet att inget täcke kan skydda mot det jag känner. Paniken från drömmen är som ett eko som vägrar tona bort, som om det sitter fast i kroppen. Varför känns det så verkligt? Jag vet att det bara var en dröm, men varför känns det som om jag fortfarande inte är fri från den?
Jag försöker andas djupare, samla mig. Men minnet av drömmen vill inte släppa taget, som om den vill säga mig något, något jag inte vill höra. Kanske är det bara en rest av dagens stress, men det känns mer än så. Det känns personligt, som om det försöker berätta något jag inte är redo att förstå.
Jag tar ett sista djupt andetag, lägger mig ner igen, men det tar lång tid innan kroppen släpper taget om den där känslan.