För några månader sedan kändes det som om världen rasade samman. Jag föll djupt ner i ett mörkt hål, där varje dag var en kamp bara för att orka med. Orden som brukade vara meningsfulla, de som folk sa, kändes plötsligt tomma, som ekon som klingade av utan någon verklig innebörd. Jag blev sårad, bränd, och jag tappade något dyrbart hoppet. Det försvann sakta, och i dess ställe fanns bara en kall, oformlig känsla av tomhet.
Jag slutade lita på folk och deras löften. Orden de sa verkade så lätta för dem att yttra, men för mig kändes de som tunga stenar, omöjliga att bära. Hur kunde jag någonsin tro på dem igen? Jag visste inte längre hur jag skulle ta mig tillbaka, hur jag skulle resa mig från platsen där jag hade fallit. Och om jag ska vara ärlig, så är jag inte ok. Jag säger inte det för att söka sympati, utan för att sanningen är så enkel och rak. Jag är inte där än. Men ändå, jag kämpar. Varje dag, varje timme, kämpar jag för att hitta något som påminner mig om den jag var.
Mörkret omger mig ibland, nästan som om det vore en vän jag inte kan skaka av mig. Men mitt i allt detta, finns det en gnutta hopp som ibland tänds. Det är aldrig stort, aldrig överväldigande, men det är där. Det är en stilla viskning, en liten strimma ljus i allt det svarta. Jag vet inte var livet är på väg, eller hur jag ska ta mig igenom allt, men den lilla glöden håller mig uppe. Den påminner mig om att det fanns en tid när jag var livfull, fylld med energi och hopp om framtiden.
Det är en kamp att resa sig igen, att klättra ur det mörka hålet som verkar ha blivit mitt hem. Men det är en kamp jag tar dag för dag. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer våga bli kär igen. Det är en tanke som skrämmer mig. Hur kan man öppna sig igen när man blivit sårad så djupt? Men samtidigt vet jag att jag inte kan låta det definiera mig.
Det var skrivandet som blev min räddning. När orden svek mig från andra, fann jag dem inom mig själv. Skrivandet blev ett sätt att få ut allt jag känner, alla de sår som fortfarande blöder, all den smärta jag burit på. Varje gång jag skriver känns det som att jag tar ett steg närmare att förstå mig själv, och kanske, en dag, förlåta mig för att jag lät mig själv falla så djupt.
Jag vet inte var den här vägen leder, men jag går den ändå. Och kanske, precis kanske, kommer jag en dag våga tro igen.
Nu har jag börjat prata med underbara personer, och något förändrades. De fick mig att inse att livet inte handlar om hur många gånger man faller, utan om hur man reser sig upp igen. Det är inte lätt, det är fortfarande en kamp. Men varje gång jag delar mina tankar, mina känslor, känns det som att en bit av det tunga mörkret lyfter. Människor som lyssnar, utan att döma, som ser mig för den jag är och påminner mig om att jag inte är ensam i min resa.
Deras ord, deras närvaro, har sakta hjälpt mig hitta tillbaka till en del av mig själv jag trodde var förlorad. Kanske har jag fortfarande svårt att lita helt, att våga släppa in någon nära igen, men det känns annorlunda nu. Jag ser att det finns ljus, att det finns något att kämpa för, att det är värt att försöka resa sig varje gång jag faller.
Det är de små stegen framåt, stunderna när jag vågar öppna mig och känna att livet är mer än det jag trodde det var i mörkret.