Det är märkligt, hur tyst det kan vara när världen omkring en fortsätter som vanligt. Jag går genom dagen, ler, pratar och skrattar när det behövs. Ingen vet. Ingen ser. För varför skulle de? Jag har blivit expert på att dölja allt det där som rasar inombords. Den osynliga kampen som aldrig tar slut.
Orken är det första som försvinner, som ett ljus som sakta brinner ut utan att någon märker det. Varje morgon vaknar jag, om man ens kan kalla det vakna. Sömnen som borde ha gett mig vila känns som ett minne blott. Det är mer som en slöja av trötthet som aldrig riktigt lämnar kroppen, som att jag bara halvt lever, halvt existerar.
De skador som syns på insidan kan aldrig döljas med plåster eller bandage. De är osynliga, men de är där, konstant närvarande. Varje gång jag försöker sträcka mig efter något mer, något bättre, drar de mig tillbaka. Som en kedja, fastlåst vid mina fötter, som ingen annan kan se. Och jag önskar ibland att jag kunde visa dem, de där osynliga såren som aldrig riktigt läker. Men vem skulle förstå?
Tårarna, de är de mest ensamma. De rinner inte nerför kinderna där någon kan se dem och erbjuda tröst. De stannar djupt inne, där de gräver sig in i hjärtat, en tyngd som aldrig riktigt försvinner. Att gråta inombords är som att skrika i ett vakuum. Ingen hör, ingen kan nå dig. Och ändå fortsätter jag, som om ingenting har hänt, som om allt är precis som det ska.
Ibland undrar jag hur länge det går att fortsätta så här. Hur länge kan man gömma en storm inombords utan att den spränger igenom? Men jag vet att jag gör det för att jag måste. För att jag inte vill att andra ska behöva bära det jag bär. För att jag är rädd för vad som skulle hända om någon faktiskt såg, om någon såg hur trasig jag egentligen är.
Kanske är det min kamp, den osynliga, som är min styrka. Eller kanske är det bara ett sätt att överleva. Men oavsett vad, så fortsätter jag, dag efter dag, för att ibland är det allt man kan göra. Fortsätta, även när ingen ser.