Solen sken blekt genom gardinerna när jag stod framför spegeln. Mina händer darrade lätt medan jag rättade till tröjan som redan satt perfekt. Det skulle vara en vanlig dag – en enkel träff med några bekanta – men för mig kändes det som att bestiga ett berg. Varje möte, varje gång jag satte fot utanför dörren och bland människor, kändes som en ny strid. En strid mot min egen osäkerhet, min rädsla.
Jag har aldrig riktigt förstått varifrån det kom. Kanske var det allt jag gått igenom. De svikna löftena, orden som sårade, blickarna som dömde mig utan att veta hela historien. Varje sådan händelse lade ett nytt lager till muren mellan mig och världen. Till slut kändes det som att jag inte längre visste hur jag skulle vara mig själv bland andra.
När jag väl satte mig i bilen och körde mot mötet, kunde jag känna hjärtat slå snabbare. Tankarna snurrade. Vad ska jag säga? Kommer de att tycka om mig? Vad händer om jag säger något fel? Det var som om varje ord, varje rörelse, bedömdes av en jury som jag aldrig kunde se men alltid kunde känna.
Jag minns en tid då jag inte var så här. En tid då jag kunde gå in i ett rum och känna mig trygg. Men den tiden kändes som ett avlägset minne, en annan version av mig själv som jag knappt längre kunde känna igen. Nu var min självkänsla så skör, som ett tunt glas som kunde spricka av minsta lilla stöt. Och varje gång jag var bland folk, var det som om jag gick på äggskal, rädd att säga eller göra något som skulle få det där glaset att spricka helt.
Väl framme parkerade jag bilen och satt kvar en stund. Det var som om min kropp vägrade röra sig. En del av mig ville bara vända om och åka hem, krypa tillbaka till tryggheten i ensamheten. Men en annan del av mig visste att jag inte kunde fortsätta så här. Jag ville inte leva instängd av min egen rädsla.
När jag till slut öppnade bildörren och steg ut, kände jag hur den kalla luften träffade mitt ansikte. Det var nästan som en påminnelse om att jag var här, att jag fortfarande levde, att jag kunde möta detta. Med små, långsamma steg gick jag mot dörren och öppnade den.
Människor log när de såg mig, och även om jag kände en isande rädsla inom mig, försökte jag le tillbaka. Samtalen runt bordet var lättsamma, men inom mig var det ett stormande kaos. Jag lyssnade, svarade när jag behövde, men hela tiden tänkte jag: Gör jag rätt? Är jag okej? Ser de hur rädd jag är?
När kvällen led mot sitt slut och jag gick tillbaka till bilen, kände jag en liten våg av lättnad. Jag hade gjort det. Jag hade tagit mig igenom ännu en social utmaning. Det var kanske ingen stor seger för andra, men för mig var det ett steg framåt. Och även om jag fortfarande kände mig skör, så fanns det en liten gnista av hopp – hoppet att jag en dag skulle kunna vara bland folk och känna mig stark igen.
För varje gång jag möter min rädsla, för varje gång jag går in i en situation som skrämmer mig, bygger jag långsamt upp min självkänsla igen. Den är fortfarande skör, men kanske, med tiden, kommer jag att lära mig att vara mig själv fullt ut igen, utan rädslan som hela tiden viskar i mitt öra.