Novell – Om jag visste

2024 Novell

Energitjuvarnas värld

Publicerad den 15 november 2024av Maxwell Ryder Emerson

Har du någonsin känt det där märkliga skavet, som om någon bara inte klarar av att se dig glad? Det är en känsla som smyger sig på när en person kliver in i rummet – en person som tycks livnära sig på andras lycka, som om glädjen är en resurs de själva saknar och därför måste förstöra för andra.

Det är som att kliva in bland vita hajar. Du märker inte faran först, men sen känner du deras närvaro. Ett leende, ett skratt, en kommentar om att dagen känns bra – det är tillräckligt för att trigga dem. Åh, du är glad? Det kan vi inte ha. Låt mig ändra på det.

De är inte alltid tydliga. Ibland kommer deras angrepp i små, giftiga kommentarer som landar precis där de vet att de svider. ”Grattis till att du gjorde det där… men jag hörde att någon tyckte att det kunde göras bättre.” Eller en uppenbart framtvingad komplimang som bär på en underton av kritik: ”Kul att du fick beröm… men vi vet ju att tur också spelar roll.”

Och det mest fascinerande? Det handlar aldrig om dig. Deras försök att sabotera din glädje speglar bara deras eget mörker. En person som är tillfreds med sig själv har inget behov av att rycka ner någon annan. Men en energitjuv… De klarar inte av ljuset hos en annan, för det påminner dem om deras eget mörker.

Det mest frustrerande är att de inte ens alltid inser vad de gör. Det är som om de har en inre regel: Om jag inte är glad, ska ingen annan vara det heller. Och visst är det tröttsamt? Att alltid behöva skydda sig från deras försök att förstöra ens dag.

Så vad kan vi göra? Kanske är det så enkelt – och så svårt – som att inte låta dem vinna. Att påminna sig själv om att deras ord och handlingar är deras, inte våra. Att deras problem inte är våra problem. Och att glädje, hur liten den än är, är värd att försvara.

Så nästa gång en energitjuv kliver in i ditt rum och försöker suga åt sig av ditt ljus – le ändå. För din glädje är deras kryptonit, och din styrka är något de aldrig kan ta ifrån dig.

2024 En Gåva Av Sorg Novell

En gåva av sorg

Publicerad den 25 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Personen satt i den slitna fåtöljen i hörnet av vardagsrummet och lät blicken svepa över de dammiga hyllorna. Fotografierna var prydligt uppradade ögonblick frysta i tiden, var och en ett minne av någon som gått förlorad. Någon som lämnat en avgrund av saknad efter sig. Fingrar smekte kanten på ett gulnat foto där en älskad släkting log mot kameran, klädd i sin favoritklänning en sommarkväll för länge sedan.

Rummet kändes tyngre än vanligt, som om minnenas vikt hängde i luften och gjorde det svårt att andas. Varje objekt på hyllorna var en påminnelse om något som inte längre fanns, men trots smärtan fanns en värme där en tyst viskning av tacksamhet för allt som varit. För varje förlust som inträffat hade format personligheten, och det fanns en viss tröst i tanken att sorg inte bara krossar utan också bygger upp.

Med en suck reste sig personen, gick fram till fönstret och såg ut på den regniga gatan. Dropparna smattrade mot glaset, en stilla melodi som påminde om de där nätterna fyllda med tårar. Men även de tårarna hade varit en gåva, en ofrivillig men nödvändig gåva. Utan dem hade insikterna som följt aldrig kommit. Utan smärtan hade inte förmågan att känna så djupt, att älska så innerligt, funnits.

Att sakna någon var inte bara att förlora. det var också att växa. Sorgens gåva var inte något att förakta, utan något att hålla varsamt i hjärtat. För varje ärr, varje minne och varje tår, fanns ett litet frö av visdom och styrka. Och kanske var det just i dessa sprickor, där ljuset lyckades sippra in, som den vackraste versionen av oss själva kunde formas.

Regnet upphörde och solen bröt fram, en blek stråle av ljus som skar genom molnen och fyllde rummet med ett varmt sken. Där och då bestämdes att livet, trots alla sorger, var värt att leva. För utan sorgens närvaro skulle inte lyckan kännas så verklig, och utan förlustens bitterhet skulle inte tacksamheten vara så stark.

Så fortsatte vardagen, sakta men med ett hjärta som aldrig helt släppte taget om smärtan, men som lärde sig att leva sida vid sida med den. Och varje dag var ett steg närmare att förstå att sorg är en gåva. en gåva som, när den väl tas emot, omvandlar oss till en bättre version av oss själva.

Låt inte det fula i andra döda det vackra i dig Novell

Låt inte det fula i andra döda det vackra i dig

Publicerad den 24 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Detta vill jag förmedla till alla som kämpar genom sorg, brustna hjärtan, som mår dåligt och som varje dag kämpar för att inte ge upp

Det finns dagar när skuggorna kryper närmare, när mörkret i andras blickar smyger sig in och försöker täcka ditt ljus. När orden de kastar, med kalla röster och isiga hjärtan, ekar inuti, som om de vill lämna avtryck i ditt inre.

Det är då, när hjärtat känns tungt och varje andetag är en kamp, som du måste minnas: det fula i andra kan aldrig få döda det vackra i dig. Det vackra som är ditt, det som lyser även när natten är som mörkast.

Genom sorgens tårar har du fortsatt. Du har känt smärtan, du har fallit och rest dig upp igen. Hjärtat har brustit, men du har lappat ihop det, sytt de trasiga kanterna med trådar av mod. Dag efter dag har du kämpat, trots att det känts som om varje steg varit genom tunga, vassa stenar.

Du är starkare än de ord som sårar, än de blickar som förminskar. För det vackra i dig är inget som kan krossas, det är inget som kan släckas. Det finns där, djupt inne i bröstet, som en gnista som aldrig ger upp. Det är den där värmen som får andra att le, den där styrkan som växer när världen verkar falla isär.

Du har sett stormar, du har stått i regnet, men du har också sett solens strålar bryta genom molnen. Du vet att varje mörker har ett slut, att varje natt följs av gryning. Och inom dig finns alltid en plats där ljuset lever, där hoppet spirar, oavsett hur mycket andra försöker kasta sina skuggor.

Så låt dem säga vad de vill, låt dem bära sitt mörker, men låt det aldrig ta över ditt ljus. Du är en som sträcker sig mot himlen trots allt, som finner skönheten i sprickorna, som ser regnbågen efter regnet. Låt ditt hjärta förbli öppet, låt din själ vara en plats där kärlek får slå rot och växa, även om andra har förlorat tron.

För det är det som är din styrka, din gåva till världen. Att trots alla törnen och alla brutna löften, ändå våga älska. Ändå våga hoppas. Ändå våga tro att det finns något större, något mer än det fula i världen. För det vackra i dig är en eld som inte kan släckas, en sång som inte kan tystas.

Och en dag kommer du att se, när du tittar tillbaka, att alla de svåra dagarna, alla de tårfyllda nätterna, var steg som ledde dig framåt. Att de brustna bitarna av ditt hjärta nu bildar ett mönster av styrka och skönhet. Och du kommer att förstå att det vackra i dig inte bara överlevde – det blomstrade.

Så håll fast vid det vackra, håll fast vid ljuset. Det är ditt att bära, och ingen kan ta det ifrån dig.

2024 Månen och jag Novell

Månen och jag

Publicerad den 23 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Denna mörka morgon när jag steg utanför dörren, möttes jag av en klar, stor måne som hängde lågt på himlen. Den verkade vänta på mig. Som om den hade stått där hela natten och spejat efter ett tillfälle att få prata.

Månen blinkade till och sa:

– Hur mår du idag?

Jag hajade till, oväntat men välkommet sällskap så tidigt på morgonen. Med ett litet leende svarade jag:

– Jag mår rätt bra, lite trött kanske. Själv då?

Månen log, eller jag inbillade mig att den log, och den glödde lite starkare.

– Jag har haft en lång natt, men det har varit ganska fridfullt. Så… vill du ha sällskap på vägen till jobbet?

Jag skrattade till.

– Sällskap av månen? Det låter inte så dumt!

Så vi började vandra, jag på trottoaren och månen svävande stilla ovanför, som en trofast vän. Ljuset från den kastade en silkeslen skugga på marken, och varje steg kändes lite lättare. Vi pratade om allt möjligt småsaker som hur tyst staden var på morgonen, till större saker som drömmar och framtidsplaner.

När jag närmade mig jobbet frågade månen:

– Vad är det bästa med din dag?

Jag stannade till, tänkte efter och svarade:

– Det här. Att få ha ett så oväntat och magiskt sällskap som dig.

Månen glittrade lite extra och sa:

– Då är min uppgift fullgjord. Ha en strålande dag, så ses vi när solen gått ner.

Och med det försvann månen bakom molnen, men jag fortsatte till jobbet med ett lätt hjärta och ett stort leende.

2024 Blommorna i hallen Novell Personlig

Blommorna i hallen

Publicerad den 17 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Blommorna i hallen ligger där, skrumpnade och trötta, som en spegel av något som en gång var. Ett år har gått sedan de sattes i vasen. Tiden har frätt bort färgen på bladen, men inte minnet av den dag de kom. Jag borde ha slängt dem för länge sedan, men varje gång jag går förbi, något i mig stannar. Det är som om jag klamrar mig fast vid det sista av en tid som känns lika avlägsen som den är smärtsam.

Jag vet att det låter patetiskt, men känslorna i mig är annorlunda. Dessa blommor var inte bara ett enkelt arrangemang, de var en symbol. En symbol för en historia som började så vackert, som en dröm man aldrig ville vakna ifrån. Vi brukade skratta åt de små sakerna, dela tystnaden som om den vore helig. Du var allt jag hade drömt om, och mer därtill. Varje dag kändes som en gåva, och blommorna i vasen påminde mig om det. Men nu… nu är de bara en påminnelse om hur snabbt en dröm kan förvandlas till en tom mardröm.

Det gick fort, som att vinden plötsligt bytte riktning. Från att ha känt mig hel, började sprickorna visa sig. Vi sa saker vi inte menade, eller kanske menade vi dem men vågade inte erkänna det. Orden sved och lämnade ärr som inte syns men känns. Och trots att jag visste att det var över, kunde jag inte förmå mig att släppa taget. Precis som blommorna i hallen. De bleknar, men jag håller fast vid dem, som om de på något magiskt sätt kunde återuppliva vad vi hade.

Jag vet att jag borde kasta dem. Jag vet att ingen annan skulle förstå varför jag fortfarande håller fast vid något så dött, men för mig är det inte bara blommor. Det är minnet av oss, av vad vi kunde ha varit. Och kanske är det därför jag låter dem ligga kvar. För att slänga dem skulle vara att slänga det sista som finns kvar av oss.

Men en dag, snart, ska jag plocka upp dem, känna på de torra bladen en sista gång och låta dem falla ner i papperskorgen. Det blir ingen ceremoni, inga tårar. Bara en enkel handling av nödvändighet. För även om blommorna vissnat, har jag fortfarande något som är levande kvar i mig. Och kanske, när jag slänger dem, kan jag äntligen låta det få växa igen.

2024 Fragment av oss Novell

Fragment av oss

Publicerad den 16 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Tala om för mig hur man älskar någon när de inte vill att det ska vara för evigt. Det är som att hålla i sand, du vet. Känslan av något som rinner mellan fingrarna, trots att du försöker så hårt att hålla kvar. Du älskar med allt du har, med hela ditt väsen, men det finns en gräns, en osynlig mur som hindrar dig från att nå ända fram.

Jag såg på dig, dina ögon, de där stunderna av närhet när allt verkade möjligt. Men varje gång jag trodde vi var på väg någonstans, drog du dig undan, som om du alltid var rädd för att komma för nära. För mig var kärleken en trygg plats, men för dig… den var något som inte skulle vara för evigt.

Vi satt på bänken i parken den kvällen när du först sa det. “Det här… jag vet inte om jag vill att det ska vara för evigt.” Dina ord träffade som kalla droppar på en varm hud. Jag ville fråga varför, jag ville förstå, men det fanns inget enkelt svar, bara tystnad och ett ensamt löv som virvlade ner från trädet ovanför oss. Du lät det lövet vara, medan jag i mitt sinne försökte fånga det, precis som jag försökte fånga oss.

Är det möjligt att älska med vetskapen att någon dag kommer det att ta slut? Kanske är det just då man älskar som mest. När man vet att varje ögonblick är lånat, varje beröring en gåva som kan tas bort. Det blir intensivt, som att leva på ett sätt som brinner snabbare, hetare, för att man vet att lågorna kommer falna en dag.

Jag älskade dig i alla fall. Jag älskade dig trots att det fanns ett slut, trots att du aldrig lovade en framtid. Och kanske är det det som gör kärlek så svårt ibland. Man ger, man hoppas, man drömmer… även när den andra redan har satt upp en gräns.

Och när allt är över, när du går, vad finns kvar då? Minnen, ja. Fragment av oss, som sand mellan fingrarna. Och jag, jag kommer att minnas dig, alltid. För ibland älskar man någon, även när de inte vill att det ska vara för evigt.

2024 Jag, hjärnspöket, hjärtat och ångesten – ett brustet hjärtas tragedi komisk Novell

Jag, hjärnspöket, hjärtat och ångesten – ett brustet hjärtas tragedi

Publicerad den 11 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var jag. Ensam i sängen. Igen. Hjärtat värkte, som om någon hade trampat på det med stilettklackar och skrattat hela vägen därifrån. Sex år. Det hade gått sex år. Och nu var jag här, med samma gamla fråga som alltid när man blir lämnad: Varför?

Som vanligt, när jag ligger där och stirrar upp i taket, klev min osynliga trio fram: hjärnspöket, hjärtat och ångesten. De var mina trogna följeslagare, alltid redo att sätta eld på varje tanke jag försökte släppa.

“Så,” började hjärnspöket med sitt vanliga hånfulla tonfall, “sex år, va? Och det gick åt helvete. Fantastiskt jobbat! Vill du att vi ska analysera precis allt, eller ska vi bara snabbspola till det största misstaget?”

Jag suckade och drog täcket över huvudet, som om det skulle stoppa dem. “Kan vi inte bara… låta det vara?”

“Åh nej,” fnissade hjärnspöket, “vi måste gräva djupare. Tänk på det – alla de små ögonblicken där du kunde ha varit lite bättre. Kommer du ihåg när du glömde deras födelsedag… eller var det alla gånger du bara pratade om jobbet och aldrig frågade hur de mådde egentligen? Eller när du sa att du ville prata om framtiden och de bara… såg ut som om du dödade dem inombords?”

Hjärtat, alltid den blödiga idioten, kunde inte hålla sig längre. “Men vi gav ju allt! Sex år av att ge kärlek, vara sårbara, offra oss för kärleken. Vi höll ut genom alla motgångar och försökte verkligen. Det var ju kärlek! Det är inte vårt fel!”

Ångesten, som alltid dök upp som en våt filt, klämde in sin egen tolkning. “Ja, eller så gav vi för mycket. Det är där problemet ligger. Vi blev för klängiga, för behövande. Vad om vi kvävde hen? Vad om vi inte var tillräckligt bra och nu är det för sent att rätta till det? Vad om vi aldrig hittar någon igen?”

Hjärnspöket flinade, “Oh, det är en bra punkt. Kanske det var just det. Du var för mycket. För känslosam, för krävande. Eller så var du bara… tråkig. Det kan ha varit när du föreslog en romantisk middag men slutade med att bara prata om din irritation över grannens hund.”

Hjärtat klämde till igen, som om det försökte motverka varje nedbrytande tanke. “Men det var ju inte vårt fel! Vi älskade med hela vår själ. Vi skrev fina sms varje dag, planerade små överraskningar, fanns där under alla tunga stunder.”

“Jaa, och vad hjälpte det?” Ångesten drog ner mig djupare i mörkret. “Nu sitter vi här, ensamma. Och vad om det var ditt sista försök? Sex år är lång tid. Vem vill börja om igen? Du har redan visat att du inte kan hålla fast vid någon. Kanske det var du som gjorde något oförlåtligt och nu får du leva med det för alltid.”

Jag pressade händerna mot tinningarna, som om jag kunde stänga ute deras röster. “Snälla… sluta. Jag orkar inte med det här.”

Men hjärnspöket var obevekligt. “Kom igen nu. Sex år. Sex år och du står här och undrar varför du blev lämnad. Kanske vi borde skriva ett brev? Ett långt, känslosamt mejl som berättar hur mycket vi saknar hen. Eller ännu bättre, skicka ett klockan tre på natten. Det är alltid effektivt.”

“Ja!” ropade hjärtat ivrigt. “Vi måste visa hur mycket vi bryr oss! Kanske om vi bara säger att vi kan förändras, att vi ska bli bättre…”

Ångesten fnissade. “Jättebra idé. För att visa hen hur desperat vi är. För inget säger jag har det toppen som ett desperat mejl när du just blivit lämnad efter sex år.”

Hjärnan orkade inte mer. “Sluta… bara sluta.”

Men trion fortsatte att gaffla på, som en oändlig, absurd kamp inombords, medan jag låg där mitt i natten och stirrade upp i taket. Sex år av kärlek, av skratt, av bråk, och nu… ingenting. Bara jag och mina tankar, mitt hjärta som kändes tomt, och min ångest som höll ett stadigt grepp om mig.

Jag skrattade till slut, ett mörkt, nästan galet skratt, för det fanns inget annat att göra. Hela situationen var så trasig, så absurd.

“Vi är ett jävla skämt,” mumlade jag för mig själv.

Och som alltid, svarade hjärnspöket med sitt klassiska flin: “Ja, men åtminstone ett underhållande sådant.”

2024 Novell

Novell: Som om Jag Aldrig Fanns

Publicerad den 11 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vi delade ett liv tillsammans. Dagarna smälte samman i en dans av rutiner och små ögonblick som vi kanske inte alltid uppskattade, men som ändå band oss samman på ett sätt jag trodde var för evigt. Varje morgon, när jag vaknade och hörde dina andetag bredvid mig, kändes det som om världen var lite lugnare. Lite mer säker. Vi skapade något gemensamt, något jag inte trodde kunde försvinna så lätt.

Men en dag försvann du. Inte som när du gick till jobbet eller för att handla, utan på ett sätt som var så djupt att det tog mig tid att förstå vad som faktiskt hände. Din närvaro, som en gång fyllde rummet, blev plötsligt till ett minne, en skugga av vad som en gång var. Du var där, men ändå inte. Och jag? Det var som om jag inte existerade längre.

Det började subtilt, nästan omärkligt. Dina ögon såg igenom mig istället för på mig. Samtalen, som en gång varit fyllda med skratt, blev korta, formella, som om du var på autopilot. Jag undrade om jag hade gjort något fel, om det var något jag missat. Jag försökte hålla fast vid oss, vid det vi delade, men varje gång jag sträckte ut min hand kändes det som om du gled längre bort.

Jag minns dagen då du lämnade, inte fysiskt, men känslomässigt. Det var en tisdag. Vi satt vid köksbordet och åt middag. Du såg på mig och jag på dig, men vi var ljusår ifrån varandra. När vi diskade och la undan tallrikarna kunde jag känna tyngden av allt osagt. Och sen var det bara… tyst. Som om jag aldrig funnits. Som om jag bara var en bifigur i ditt liv, någon du kunde lämna kvar medan du fortsatte vidare.

Efteråt blev dagarna längre. Nätterna kallare. Jag försökte leva vidare, att inte tänka för mycket på hur du en gång fyllde varenda tomrum i mitt liv. Men varje gång jag öppnade dörren, varje gång jag lade mig i sängen, fanns din frånvaro där. Den låg som ett tungt täcke över mig, kvävande men ändå bekant.

Jag försökte förstå varför. Jag gick igenom varje samtal, varje ögonblick, och undrade när det började. Var det jag som inte såg tecknen? Eller var det bara så att människor kan glida ifrån varandra utan förvarning? Jag undrar om du någonsin tittade tillbaka. Om du ens såg mig när du försvann, eller om jag redan då var osynlig.

Du tog något med dig när du gick. En del av mig. Den delen som trodde att jag var värd att älskas, att jag var någon som inte kunde ersättas. Du lämnade kvar ett hål som jag inte visste hur jag skulle fylla. Och medan jag satt där, i vår gamla lägenhet, bland alla de saker vi en gång delade, började jag ifrågasätta om det någonsin var verkligt. För om du kunde försvinna så lätt, om du kunde fortsätta som om jag aldrig funnits, hur verkligt kunde det då ha varit?

Men även om du försvann, även om det kändes som om jag aldrig existerat i din värld, så finns jag fortfarande kvar. Och sakta, väldigt sakta, börjar jag inse att min existens inte definieras av dig. Att jag fortfarande är jag, även om du inte längre ser mig. Det är en långsam resa, men varje dag tar jag tillbaka lite mer av mig själv. Och kanske, någon dag, kommer jag att kunna titta tillbaka på oss utan att känna tomheten eka.

Vi delade ett liv. Det går inte att förneka. Men nu är det mitt liv igen. Och även om det är sårigt, även om det gör ont att tänka på hur du försvann, så är jag här. Och jag existerar.

2024 Novell Spindelväv av Lögner

Novell: Spindelväv av Lögner

Publicerad den 10 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag satt vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och såg regnet som sakta trummade mot glaset. I handen höll jag min telefon, hennes senaste meddelande lyste upp skärmen. Orden var vackra, perfekta. ”Jag älskar dig så mycket, du är allt för mig.” De ekade i mitt huvud, men känslan bakom dem var tom. Jag kunde inte längre känna den värme som en gång fanns där.

När vi först träffades, svepte hon in i mitt liv som en storm. Hennes intensitet tog mig med storm, varje ögonblick med henne kändes som en dröm. Hon fyllde mina dagar med kärlek och uppmärksamhet, så mycket att jag nästan drunknade i hennes närvaro. “Du är min allt,” brukade hon säga, och jag trodde på varje ord.

Men med tiden förändrades något. Jag märkte hur små, oskyldiga kommentarer blev vapen. “Varför är du så tyst idag? Har du inget att säga?” eller “Jag undrar om det är något fel på oss, andra par verkar aldrig ha det så här.” Det började som små nålstick, men efter ett tag kände jag mig som om jag gick på glas varje gång jag försökte vara mig själv.

Hon visste precis hur hon skulle dra sig undan när jag behövde henne som mest. Tystnaden var värst. Det var som att jag inte ens existerade för henne längre. De där dagarna då hon inte svarade på mina meddelanden eller vände ryggen till mig i sängen, gjorde att jag tvivlade på allt. Hade jag sagt något fel? Var det jag som gjorde henne besviken?

När jag samlade mod och frågade henne varför hon behandlade mig så, skakade hon bara på huvudet och log, det där leendet som en gång hade värmt mitt hjärta men nu bara skrämde mig. “Du överdriver, älskling. Du tar allt så personligt. Varför måste du alltid göra en stor grej av saker?”

Ibland var hon helt underbar igen. De där dagarna då hon var precis som i början – charmig, kärleksfull, full av framtidslöften. Hon pratade om vårt hus vid havet, om de resor vi skulle göra tillsammans. Jag kände en skarp längtan efter den versionen av henne som jag hade förälskat mig i. Men den kvinnan försvann lika snabbt som hon dök upp. Framtidslöftena var en hägring, och jag visste det nu.

De gånger jag försökte prata om mina känslor, när jag verkligen behövde henne, möttes jag ofta av en vägg av skuld. Hon kunde vända på allt. “Du gör mig galen med alla dina frågor. Kan du inte bara lita på mig?” Och varje gång hon sa det, kröp en obehaglig känsla över mig. Det var som om jag var den som alltid sabbade stämningen, alltid den som förstörde.

Det tog tid innan jag insåg vad som verkligen hände. Hur hon systematiskt bröt ner mig, bit för bit, utan att jag ens märkte det. Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. När hon märkte att jag började dra mig undan, kom de där kärleksbombningarna igen. Hon skulle överösa mig med komplimanger och löften, omfamna mig och säga att jag var den bästa som någonsin hänt henne.

Men så snart jag andades ut, var hon tillbaka till att dra sig undan, ge mig den där kalla blicken som fick mitt hjärta att krympa. Hon älskade att jämföra mig med andra, särskilt med sina ex. “De förstod mig bättre. De visste hur man gjorde mig lycklig.”

Och jag försökte. Jag kämpade så hårt för att vara den personen hon ville att jag skulle vara. Men jag började tappa bort mig själv i processen. Det var som att jag sakta höll på att försvinna, och varje gång jag såg mig själv i spegeln undrade jag vem jag egentligen var.

I slutet av allt, när jag insåg att jag inte längre kunde andas i hennes närhet, började jag se genom hennes spel. Hon manipulerade mig. Hon gaslightade mig, fick mig att tvivla på min egen verklighet. Och jag var trött. Så fruktansvärt trött på att vara en skugga i mitt eget liv.

Det fanns inget enkelt sätt att lämna henne, men jag visste att om jag inte gjorde det nu, skulle jag förlora mig själv helt. Så jag reste mig från köksbordet, lät telefonen ligga kvar och gick ut genom dörren. Regnet kändes kallt mot min hud, men för första gången på länge kunde jag andas.

2024 Hjärnspöket och jag Novell

Hjärnspöket och jag

Publicerad den 5 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är en tyst morgon när jag vaknar, ensam men ändå inte. Hjärnspöket sitter redan på sängkanten, precis som vanligt. Det följer mig överallt, även om jag ibland låtsas som att det inte finns där. Vi går i hand, i takt, men stegen känns tyngre när det drar mig tillbaka till gamla minnen.

“Vad var det jag sa?” frågar hjärnspöket. Det behöver inte säga mycket mer. Orden ekar från gårdagen, från åren som gått, från de gånger då det kändes som att marken rasade under mig. Jag suckar, skakar på huvudet och försöker ignorera det.

Men vi fortsätter gå. Hand i hand. Hjärnspöket har den förmågan att alltid hitta mig när jag är svag. När jag känner mig som allra mest sårbar. Det påminner mig om allt jag gjort, allt jag inte gjorde. Varje liten detalj, som ett obevekligt eko från det förflutna.

“Du är inte ensam, men du är alltid ensam”, mumlar det tyst när jag försöker få i mig min första kopp kaffe. Hjärnspöket vet vilka knappar det ska trycka på, hur det ska vrida och vända på mina tankar tills de inte längre känns som mina egna. Jag släpper en suck, försöker koncentrera mig på något annat.

“Jag har lärt mig mycket”, säger jag bestämt, nästan som ett mantra. För varje gång jag kämpar emot hjärnspöket blir jag starkare. Det vet jag. Det vet även hjärnspöket, även om det aldrig skulle erkänna det.

Vi fortsätter promenaden genom dagen. Ibland känner jag att hjärnspöket håller ett lättare grepp om min hand. Kanske för att det också förstår att jag inte längre är samma person som förr. Att jag blivit bättre på att möta dess mörka viskningar med en styrka som inte alltid funnits där.

När kvällen kommer, och mörkret faller, vet jag att hjärnspöket kommer att ligga bredvid mig, viska sina gamla lögner och påminnelser om det som inte blev. Men jag vet också att jag har blivit bättre på att inte lyssna. På att släppa taget om dess hand, även om det bara är för en liten stund.

Och i den stunden, den lilla sekunden när jag inte håller hjärnspökets hand, känner jag något annat. Frihet.

2024 När dörrar slås igen Novell

När dörrar slås igen

Publicerad den 4 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Den som sviker dig en gång, kommer att förråda dig tusen gånger.

Du behöver inte dricka hela havet för att inse att det är salt.

Det var något med blicken den där sista gången, som om en dörr sakta slog igen. Förändringen hade märkts långt innan, men det fanns en envis tro på att människor förändras för att de vill, att kärlek kan växa genom sprickorna och göra dem hela. Men så var inte fallet. Det fanns något annat som gnagde, något dolt bakom orden och beröringen, något som anades men inte kunde förklaras.

En gång hade sveket redan inträffat. Förlåtelsen hade känts som att dricka ur ett salt hav – varje klunk fylld med hopp, men med en djup vetskap om att det skulle skada i slutändan. Det fanns en tanke om att det skulle gå att förändra eller åtminstone omdefiniera vad det hela betydde, att något nytt skulle kunna byggas av spillrorna som lämnats bakom.

Men varje gång närheten fanns där, återuppstod den känslan. Det behövdes inte drickas hela havet för att veta att det var salt. Den insikten fanns redan från första droppen. Och nu, sittandes vid köksbordet, kändes det som om glaset hållits fast alldeles för länge, trots att det redan var klart att det borde ha släppts för länge sedan.

Det var inte bara sveket, utan också längtan efter att tro på något bättre som hade förrått. Viljan att hitta ljuset i mörkret, att hålla fast vid idén om att kärlek skulle kunna rädda allt. Men hur många gånger hade detta inte hänt förut? Hur många gånger hade människor svikit varandra, fallit tillbaka i samma gamla mönster?

Den som sviker en gång, kommer förråda tusen gånger. Det var en läxa som nu hade lärts. Och kanske var det nu dags att göra det som alltid varit en rädsla – att släppa taget helt och hållet. För även om orden återigen skulle låta som sanning, så skulle det alltid finnas något i luften, något som aldrig riktigt var på riktigt.

Med fönstret öppet strömmade den kalla höstluften in, svalkande huden och rensande tankarna. Nu var det tid att stänga dörren – för gott.

2024 Drottningen av Ingenstans Novell sarkastiskt

Drottningen av Ingenstans

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en gång en kvinna, en sådan där unik varelse som får dig att ifrågasätta hela ditt livsval. Hon var inte bara vacker, hon var också mästare i något som jag inte ens visste var en sport – att vara närvarande och ändå frånvarande på exakt samma gång. Det krävs en speciell talang för att kunna prata i en timme utan att egentligen säga någonting alls. Men det var hon expert på.

Våra konversationer var som att titta på en omgång schack där bara hon visste reglerna – men förmodligen hade glömt dem halvvägs igenom. “Jag sa ju det där för tre månader sedan”, var hennes standardreplik, trots att det tydligen bara var i hennes huvud hon sagt det. Det var som att leva i en verklighet där logik och konsekvens bara var valfria extratillbehör.

Hon var också den typen som alltid hade en plan. En plan som ändrades ungefär lika ofta som hon bytte outfit. ”Vi ska absolut resa till Paris i sommar!” sa hon – medan hon redan hade börjat boka sin soloresa till Bali utan att säga ett ord. Och sedan när hon kom tillbaka? Ja, självklart skulle det vara mitt fel att jag inte följde med, eftersom jag ”inte hade förstått signalerna”. Signalera lite tydligare nästa gång kanske?

Och romantiken? Det var ett kapitel för sig. Hon hade den sällsynta förmågan att alltid få det att kännas som att hon gjorde mig en stor tjänst bara genom att vara i samma rum. “Åh, jag antar att jag kan stanna för middag, men bara om du inte gör något för komplicerat. Jag är inte hungrig egentligen.” Jo, det märktes verkligen när hon satt där och petade i sin sallad som om den gömde ett djupt filosofiskt mysterium som bara hon kunde lösa.

Hon kunde också slänga ur sig ett “Jag älskar dig” när det passade henne, och hennes humör. Det var inte en fråga om känslor, utan mer ett taktiskt drag – som om orden i sig skulle lösa en situation eller fylla ett tomrum. Men om jag sa det på fel tidpunkt? Då var det minsann överdrivet eller “onödigt tjatigt.” Kärleken flöt fritt… men bara när det var bekvämt för henne.

Men hennes riktiga superkraft var självömkan. Hon kunde, med ett knappt märkbart ansiktsuttryck, få det att låta som att varje obetydlig händelse var ett personligt slag mot henne. Bussen var sen? Världens fel. Glömde jag hennes tredje mellannamn på en födelsedagsinbjudan? Skandal! Det var ett under att hon överlevde en dag med allt som gick emot henne.

Och ändå, trots all denna briljans, skulle hon alltid, på något märkligt sätt, vända det till att vara min brist på empati som var problemet. “Du förstår mig bara inte”, sa hon alltid med en suck. Nej, verkligen inte. Det var som att försöka lösa ett sudoku med bara bokstäver.

Drottningen av Ingenstans, den fulländade konstnären i att göra allt till en tragedi – och jag, en simpel statist i hennes oändliga drama.

2024 Novell Sanningen i skuggan

Sanningen i skuggan

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Månaderna hade gått som i en dimma, där varje dag kändes som en ny kamp. Inte mot någon yttre fiende, utan mot ett osynligt nät som sakta, bit för bit, hade slingrat sig runt själen. Psykisk misshandel är inte alltid en smäll eller ett skrik. Ibland är det den tystnad som ekar mellan orden, de osynliga trådarna av kontroll som dras åt tills det inte finns något syre kvar att andas. Känslan av att drunkna, utan vatten.

Det hade funnits stunder då hoppet nästan slocknat, där den inre rösten börjat tveka och ifrågasätta sin egen verklighet. “Är det mitt fel? Överdriver jag? Är det jag som är den svaga?” Men, djupt där inne, under all smärta och förvirring, fanns en gnista som vägrade dö. Det är den gnistan som alltid har gett styrka, en påminnelse om att den som styrs av sina känslor, sin sanning, aldrig är den som förlorar. Inte på riktigt.

Narcissisten hade inga gränser. Inget stopp. Ingen empati. Ingen sympati. Orden som yttrades var noga kalkylerade, de små kommentarerna insvepta i omtanke, som om varje liten pik var en del av en större plan. Manipulationen var en konstform, och mästaren visste precis vilka knappar att trycka på. Att få makt över någon annans känslor, att forma deras verklighet, det var allt. En skuggvarelse som närde sig på andras ljus.

Men ljuset är starkare. Känslorna, även de mörka, även de såriga, är sannare än någon lögn en narcissist kan spinna. För den som känner smärta, den som bär på ilska, sorg, och förvirring, har något äkta inom sig. Något som inte går att manipulera bort. Att styras av sina känslor är att följa den sanning som finns kvar, även när allt annat rämnar.

Det finns dagar då tanken på hämnd växer. Inte för att vinna, utan för att se rättvisa ske. En dag kommer karma. En dag kommer den som skadat, den som brutit ner, få möta sitt eget mörker. Ingen kan undfly konsekvenserna av sina handlingar för evigt. Vad som sänds ut i världen kommer alltid tillbaka, och den tomhet och smärta som narcissisten spridit omkring sig kommer en dag att vända sig mot dem.

Kanske kommer den dagen i tystnad. Kanske kommer den som ett oväntat slag. Men den kommer. Och när den gör det, kommer hjärtat som alltid följt sina känslor att stå starkt kvar, oberört av den storm som faller över den som förtjänat den.

Tiden läker inte alltid allt, men den avslöjar alltid sanningen.

2024 Börja Gå Novell

Börja Gå

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vid fönstret, blickandes ut över gatan, dansade höstens första löv förbi i vinden. De orangea och gula nyanserna var vackra, som en påminnelse om att även det som faller kan vara fullständigt och lysande. Många gånger hade tankarna kretsat kring situationen, osäkerheten om var allt befann sig, vad det egentligen var.

Det hade pågått länge nu, utan att något blivit tydligt eller klart. Små tecken eller ord kunde få hjärtat att slå snabbare, men andra gånger växte avståndet, som om inget spelade någon roll. Den här pendlingen skapade förvirring och osäkerhet. Varje händelse, varje antydan försöktes tolka, i hopp om att förstå.

Men inget svar kom. Med tiden infann sig en känsla av stillastående, som om tiden stannat mitt i alla obesvarade frågor. Vänner påpekade att det kanske var bäst att söka klarhet, att ställa frågan rakt ut. Men hur gör man det när det inte ens är säkert om rätten att fråga finns? Ingen tydlig definition fanns, ändå var känslorna starka.

En kväll sänkte sig tystnaden i rummet, och insikten kom. Det var dags att sluta stå stilla. Att försöka lista ut vad allt betydde hade blivit som ett fängelse av obesvarad osäkerhet. Utan ett tydligt svar var det dags att sluta stå och vänta.

Styrkan som steg inom kroppen var oväntad men befriande. Nu var tiden inne att börja gå – inte nödvändigtvis bort från någon, men mot något annat. Mot en väg där känslan av styrka och frihet växte, där inget värde mättes utifrån någon annans tystnad eller oförmåga att svara. Känslorna, längtan efter klarhet, var nog för att ta ett första steg framåt.

Målet var oklart, men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något var att inte längre stå still. Och i rörelsen, i det första steget framåt, fanns något länge saknat – en ny riktning.

Om du inte kan lista ut vart du står med någon?
Då är det dags att sluta stå… och börja gå i stället

2024 Kampen mellan hjärna och hjärta – och den oväntade parten själen Novell

Kampen mellan hjärna och hjärta – och den oväntade parten själen

Publicerad den 3 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var en gråmulen morgon när kampen inleddes, som så många andra gånger. Inuti, i tystnadens utrymme där ingen annan kan se, satt hjärnan och hjärtat i varsin ände av ett långt, oändligt bord. De stirrade på varandra, redo för ännu en strid. Återigen skulle beslutet tas om en väg framåt, men de visste båda att inget skulle bli enkelt.

Hjärnan lutade sig tillbaka, analytisk och rationell. Den hade en lista med för- och nackdelar, en logisk kalkyl över vad som var bäst för framtiden, vad som skulle vara tryggt och säkert.

“Vi måste göra det här rätt,” sade hjärnan kallt, som om alla känslor var irrelevanta.

Hjärtat dunkade hårt, med en intensiv värme. Det brydde sig inte om kalkyler. För hjärtat handlade allt om att känna, att följa passionen och leva i nuet.

“Men om vi inte känner, lever vi inte,” svarade hjärtat och slog sin mjuka näve i bordet. “Vi måste våga älska, våga känna även om det är farligt.”

De två hade diskuterat samma sak i veckor, kanske månader. De hade båda sina poänger, men det fanns ingen samstämmighet, inget slut på den inre konflikten.

Och där, i tystnaden som följde, tog en tredje röst till orda. Den hade varit tyst under så lång tid att de nästan hade glömt att den fanns där. Det var själen, den oväntade parten.

“Ni båda gör fel,” sade själen lugnt men bestämt. Rösten ekade mjukt, men fylld med en uråldrig visdom. “Ni ser bara er sida av saken, men det finns något djupare, något mer. Det handlar inte bara om vad som känns bra eller vad som är logiskt.”

Hjärnan och hjärtat vände sig förvånat om mot själen. De hade aldrig förstått riktigt var den hörde hemma, eller vad den ville.

“Vad menar du?” frågade hjärtat misstänksamt.

Själen log milt. “Det handlar om vad som är rätt för oss – inte för stunden, inte för framtiden, utan för vår helhet. Hjärnan, du vill skydda oss från misstag. Hjärtat, du vill att vi ska leva i varje ögonblick. Men sanningen är att vi behöver båda. Ni måste lyssna på mig, för jag ser bortom tid och logik, bortom passion och rädsla. Jag ser vad vi verkligen behöver, och det handlar om balans.”

Hjärnan och hjärtat tystnade, båda insåg att själen talade med en sorts klokhet de aldrig helt förstått. Det var inte en kamp mellan logik och känsla, utan en harmoni mellan dem. De behövde varandra.

“Så vad gör vi nu?” frågade hjärnan efter en stunds tystnad.

Själen reste sig långsamt. “Vi lyssnar. På oss själva, på varandra. Vi tar små steg framåt, utan att skynda. Och vi lär oss att lita på att vi alla tre har något att bidra med.”

Och så, för första gången på länge, slutade kampen. Hjärnan och hjärtat kunde andas ut, medvetna om att de inte behövde slåss om kontrollen. Själen hade funnit vägen framåt, där de tillsammans kunde skapa något större, något som både kändes rätt och var klokt.

De reste sig från det oändliga bordet, lämnade stridens arena och tog sina första steg tillsammans mot en framtid där alla tre – hjärnan, hjärtat och själen – hade en plats.

2024 Jag var tyst men inte blind Novell

Jag var tyst men inte blind

Publicerad den 2 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är märkligt hur tystnaden ibland kan säga så mycket mer än ord. Jag brukade tänka att det bästa sättet att undvika problem var att hålla tyst, att inte skapa bråk eller sätta ord på saker som kunde göra någon obekväm. Det fanns en tid när jag gick genom livet som om det vore en dans på glas – varje steg försiktigt och eftertänksamt för att undvika att krossa något, eller någon.

Men tystnaden var inte bristen på insikt. Jag såg mer än någon kunde ana. Jag såg orden som aldrig sades, känslorna som försökte gömma sig bakom leenden, och lögnerna som sipprade fram i det outtalade. Människor trodde kanske att min tystnad betydde att jag inte förstod, men sanningen var att jag förstod alltför väl.

Det fanns en tid när jag lät deras ord, deras beslut, forma min värld. Jag trodde att om jag bara anpassade mig, om jag bara gjorde alla nöjda, skulle allt ordna sig. Men jag såg hur jag sakta började försvinna i deras spegelbilder, i deras förväntningar. Jag såg hur min egen spegelbild bleknade, tills jag knappt kände igen mig själv.

Men jag var aldrig blind.

Det var ett beslut som behövde tas – att inte längre stå vid sidan och se på. Att förstå att min tystnad inte längre tjänade mig, att den inte längre skyddade mig. För varje gång jag valde att inte säga ifrån, för varje gång jag lät saker passera, förlorade jag lite mer av mig själv.

En dag, när spegeln framför mig kändes mer som en främling än en vän, insåg jag att min tystnad hade varit min fiende lika mycket som någon annans ord någonsin kunde vara. Och då var det som om en låga tändes inombords. Det var dags att tala. Inte med ilska, inte med bitterhet, men med styrkan av att äntligen veta vad jag ville och vem jag var.

När jag väl började tala, när jag började ta plats, insåg jag att min tystnad aldrig var nödvändig. Det var bara en skyddsmur jag byggt upp, en falsk trygghet som hindrade mig från att stå upp för mig själv.

Jag var tyst. Men jag var aldrig blind.

Nu står jag här, medveten om att varje ord jag väljer att säga eller inte säga har en kraft. Och jag väljer att använda min röst, att se världen för vad den är, och att aldrig mer förlora mig själv i tystnaden.

2024 Bakom Skärmarna: En Verklighet Vi Glömde Novell

Bakom Skärmarna: En Verklighet Vi Glömde

Publicerad den 1 oktober 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vi lever i en illusion. En värld där vi tror att våra liv är mer sammanflätade än någonsin, men i verkligheten har vi aldrig varit så långt ifrån varandra. Sociala medier målar upp en bild av perfektion, en fasad där varje ögonblick är noggrant utvalt för att passa in i det narrativ vi själva skapar. En bild som speglar allt vi vill vara, men sällan vad vi egentligen är.

Det som började som ett sätt att hålla kontakten, ett sätt att dela glädje och minnen, har blivit något helt annat. Vi jagar bekräftelse genom små digitala hjärtan och kommentarer, fastän vi i slutändan alltid känner oss tomma. Kanske är det därför förhållanden känns svagare nu än någonsin. Vi spenderar timmar på att stirra på skärmar, scrolla igenom bilder på andra människors liv, medan vi försummar det som faktiskt är äkta. Hur kan man vara närvarande när man ständigt är distraherad?

Jag har sett det hända. Par som sitter mittemot varandra på en restaurang, men istället för att prata, rör deras fingrar över en skärm. Blickarna möts knappt, som om den andra personen är där, men ändå inte. Vad hände med att vara närvarande? Att verkligen se varandra?

Vi är så upptagna med att visa världen vad vi gör, vad vi har, och vad vi tycker, att vi glömmer bort det viktigaste att leva för oss själva, för stunden, för våra relationer. Att älska på riktigt, inte bara genom en statusuppdatering eller en bild. Illusionen vi lever i blir allt tjockare, och varje dag förlorar vi oss själva lite mer i den.

Kanske är det dags att vakna upp. Kanske är det dags att se bortom skärmarna och istället se in i varandras ögon, för det är där den verkliga världen finns. Det är där vi hittar närhet, kärlek och det som verkligen spelar roll.

2024 Novell Novell: Döm inte utan att veta

Novell: Döm inte utan att veta

Publicerad den 30 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är som en osynlig mur reser sig mellan dig och världen så snart du uttrycker en åsikt. Orden du delar, de tankar som bara är en del av vem du är, möts plötsligt av kyla. Dömda, inte på grund av deras innebörd, utan för att någon annan snabbt formulerat en bild av dig utan att känna dig..

Du sitter där framför skärmen, skriver något som betyder något för dig, men innan du ens hinner trycka på ”skicka” vet du vad som kommer. Blickar, förutfattade meningar, ytligheten som smyger sig fram som en skugga. Det känns som om ingen egentligen bryr sig om historien bakom dina ord. Bara vad du säger just nu – inte varför du säger det.

”Varför dömer ni mig?” vill du skrika. Det är som om ingen ser hela bilden, bara ett ögonblick som de själva valt att tolka. Människor tenderar att välja den enklaste vägen, den som kräver minst förståelse. Men du, du önskar att de skulle stanna upp, fråga, och förstå. Att någon skulle vilja höra din historia.

Istället dömer de. Hårda ord, kalla ansikten som gömmer sig bakom skärmar, modet som försvinner när ansvaret kan undvikas. Det är alltid lättare att döma när man inte behöver se någon i ögonen, när skärmen är en mur som skyddar deras egna osäkerheter.

Du suckar, trycker ändå på ”skicka”. För du vet, innerst inne, att din historia är värd att höras. Den har ett djup som ingen kan förstå förrän de ställer rätt frågor. Och även om de inte gör det, så är det deras förlust. De är fega, gömda bakom skärmarna, och det är lättare att döma än att försöka förstå.

Men du vet bättre. Du vet att en människas åsikter formas av deras resa, deras upplevelser och deras sanningar. Och den sanningen, den bär du med stolthet, oavsett vad de andra tror sig veta.

Döm mig inte, tänker du. För ni vet inte hela historien.

2024 Novell Solen Skiner Ändå

Solen Skiner Ändå

Publicerad den 28 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Även solen är ensam men den skiner. Den reser sig varje morgon, helt utan sällskap på sin resa över himlen. Ingen annan stjärna är där för att dela dagens ljus eller natten som väntar. Och ändå skiner den, starkt och kraftfullt, som om den inte känner av sin egen ensamhet.

Det finns dagar då jag känner mig som solen. Ensam, men med en inre styrka som inte slocknar. Det är som om världen förväntar sig att jag ska lysa upp allt omkring mig, men det är ingen som ser vad som händer när kvällen faller och mörkret tränger sig på. Ensamheten. Den där tysta, kvävande känslan av att vara ensam, även när människor är nära. De ser ljuset jag ger, men inte den tomhet jag bär inom mig.

Ändå, precis som solen, fortsätter jag. Jag reser mig varje dag, för det finns en kraft i att skina trots allt. Det finns en styrka i att vara självständig, i att veta att jag kan lysa oavsett om någon står bredvid mig eller inte. Det är mitt eget ljus, och det är värt att värna om.

Ibland undrar jag om det är möjligt att solen själv känner längtan. Kanske önskar den sig sällskap, någon att dela sina strålar med. Men det är också möjligt att den har funnit frid i sin ensamhet, att den vet att dess ljus är nog – att det är tillräckligt, även om det bara är för sig själv.

Jag försöker lära mig av solen. Att även när jag är ensam, fortsätta lysa. För det är när jag lyser som jag verkligen känner mig levande. Och kanske, om jag tillåter mig själv att vara mitt ljus fullt ut, kommer någon annan att se det och förstå. Kanske är det inte ensamheten som definierar mig, utan min förmåga att fortsätta skina, trots allt.

För i slutändan, även solen är ensam. Men den skiner ändå, och det är det som gör den så stark och så vacker.

2024 Novell Om regnet kunde radera mina känslor för en stund

Om regnet kunde radera mina känslor för en stund

Publicerad den 27 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Regnet föll mjukt mot fönsterrutorna, som om himlen viskade hemligheter jag aldrig skulle förstå. Jag satt i min favoritfåtölj, försjunken i tankar som jag försökte undvika, men som alltid lyckades hitta tillbaka. Det var något med regnet, hur varje droppe tycktes tvätta bort de små sakerna som brukade spela roll. Ändå var det som om de största känslorna, de som ständigt klamrade sig fast, blev kvar.

Om regnet kunde radera mina känslor för en stund, tänkte jag. Bara för en liten stund. Tänk att få en paus från allt, att låta varje droppe spola bort smärtan, saknaden, och den där gnagande känslan av otillräcklighet. Jag ville försvinna i det, låta det omsluta mig som en filt av stillhet, där ingenting behövde kännas längre.

Varje minut utan dig blev en evighet, och samtidigt blev det lättare att andas för varje dag som gick. Men ibland, precis som nu när regnet drog fram över staden, kom minnena tillbaka som skarpa ljusstrimmor genom molnen. Det var som om himlen inte ville låta mig glömma, som om den ville säga: ”Det var äkta. Du kan inte bara skölja bort det.”

Men jag ville. Jag ville så gärna. För varje gång jag mindes, var det som att öppna ett gammalt sår. Ett som aldrig riktigt läker, bara ligger där och bultar, påminner mig om vad som var och aldrig kan bli igen.

Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, lutade mig mot den kalla rutan. Utanför bildade regndropparna små floder längs glaset, som om de målade en egen värld. En värld där känslor kunde försvinna med varje droppe, där tankarna kunde flyta bort med regnets rytmiska slag. Jag önskade att jag kunde kliva ut i det, låta vattnet skölja över mig tills jag blev renad. Tills allt som var kvar av mig var en blank yta, redo att fyllas med något nytt.

Men verkligheten fungerar inte så. Regnet kan inte ta bort något av betydelse, hur mycket jag än önskar det. Det bara smeker ytan, svalkar för en stund, men under ytan finns känslorna kvar. De drar i mig som undertoner i en melodi, något jag inte kan bli av med, oavsett hur mycket jag försöker.

Jag suckade djupt och drog en hand genom håret. Kanske är det så det måste vara. Kanske måste vi leva med allt vi känner, även när det känns överväldigande. Även när vi önskar att regnet kunde radera det, bara för en liten stund.

Men även om regnet inte kan ta bort mina känslor, kan det åtminstone ge mig ett ögonblick av stillhet. Ett ögonblick där jag kan andas, där jag kan låta tankarna vila, och låta mig själv existera i tystnaden. Och det kanske är nog, för nu.