Kategori: 2024

Kategorier2024Tung morgon..

Tung morgon..

Publicerad den 23 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Vaknade med en tyngd över bröstet som om natten hade burit på något jag inte visste om. Kudden var våt, inte av svett, utan av tårar jag inte mindes att jag fällt. Kanske var det en dröm som jag inte längre kunde nå, något som smög sig in i sömnen och väckte känslor jag inte var beredd på att möta.

Dagen hade knappt börjat, men ändå kändes den som om den redan var överväldigande. Stegen var tyngre än vanligt när jag reste mig upp och drog på mig min morgonrock. En tomhet, en vag känsla av förlust, hängde kvar. Men varför? Ingenting hade ju egentligen förändrats, och ändå kändes allt annorlunda.

Jag försökte samla mig, skaka av mig känslan. Men ibland är det som om hjärtat vet något som hjärnan inte kan förstå. Det finns stunder när allt man kan göra är att stå still och låta känslorna komma. Som om sorgen behövde få finnas där, utan anledning eller förklaring.

Livet går vidare, men vissa dagar vaknar vi med en påminnelse om att något fattas, även om vi inte alltid vet vad det är. Kanske är det ensamheten, kanske minnet av någon vi saknar. Kanske är det bara en av de där dagarna när hjärtat vill att vi ska känna mer än vi är redo att förstå.

Och så är det bara att andas genom det, och låta dagen fortsätta, i hopp om att morgondagen vaknar med lättare steg.

Kategorier2024En tanke

En tanke..

Publicerad den 22 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Om jag kunde älska fel person så mycket, då undrar jag hur det skulle vara när den rätta personen kommer in i mitt liv. Tänk dig det. Alla de stunder av längtan och smärta jag känt, allt det jag gav till någon som inte kunde ge lika mycket tillbaka – vad händer när någon äntligen kan?

Kanske är det som att gå från att titta på världen i svartvitt till att plötsligt se alla färger. Som att känna doften av blommor efter en lång, kall vinter. Kanske är det lätt, för första gången. Inga tunga stenar som släpas i själen, inget försök att forma om mig själv för att passa in i någon annans bild av kärlek. Bara jag. Och den andra. Och vi förstår varandra utan att behöva säga så mycket.

Jag tänker att det skulle vara som att komma hem. Ett hem som jag inte visste att jag letade efter, men som funnits där hela tiden och väntat på mig.

Kategorier2024Höstdagsjämning

Höstdagsjämning

Publicerad den 22 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är höstdagsjämning, och världen har stannat upp för en stund. Dagen och natten väger jämnt, som om naturen själv tar ett djupt andetag innan mörkret sakta tar över. Jag står vid köksfönstret och ser ut över skogen. Träden, som för bara några veckor sedan stod gröna och frodiga, har nu börjat skifta i alla tänkbara nyanser av guld, rött och brunt. Löven virvlar i luften och landar mjukt på den fuktiga marken, som om de har förstått att deras tid är över för den här säsongen.

Det finns en viss skärpa i luften, en kyla som smyger sig in genom fönsterkarmarna, men det är en välkomnande kyla. Den påminner mig om att förändring är oundviklig, men också nödvändig. Jag känner en konstig förväntan, som om jag också är redo att släppa något gammalt och öppna upp för det nya.

Jag tar på mig en tjock tröja och går ut på verandan. Marken under mina fötter är mjuk, och varje steg jag tar får löven att prassla. Jag har alltid älskat den här tiden på året, den där världen verkar sakta ner och hitta sin rytm. Sommaren är vild och intensiv, men hösten är mjukare, mer eftertänksam.

Solen står lågt på himlen, och dess gyllene strålar bryter genom molnen, kastar ett varmt ljus över allt den nuddar. Jag drar in ett djupt andetag av den kalla, friska luften och låter mig själv vara en del av ögonblicket. Tankarna, de som annars jagar mig under hektiska arbetsdagar, är tysta nu. Det är som om höstdagsjämningen också ger mig en chans att balansera mitt inre.

Det har varit ett år av förändringar, och mycket har hänt sedan vintern sakta gled över i vår och sommar. Vissa relationer har vissnat, andra har vuxit. Jag tänker på allt som har gått förlorat, men också på allt som jag har vunnit. Precis som träden tappar sina löv, känns det som om jag också har fått släppa taget om vissa delar av mig själv – de som inte längre behövdes.

Jag sätter mig på trappsteget och ser på medan skuggorna långsamt växer längre och mörkret närmar sig. Det är något vackert med det här övergången, den där världen förbereder sig för vinterdvalan. Och mitt i allt det här känns det som om jag också är i en övergång, mellan det som varit och det som kommer.

Höstdagsjämningen är en påminnelse om att livet är i ständig rörelse, att balans inte alltid handlar om att allt ska vara perfekt, utan om att acceptera de stunder då ljuset och mörkret står jämnt. Och i den här balansen, på tröskeln till vintern, känner jag mig märkligt lugn.

Jag reser mig upp och går in igen, men känslan av lugn följer med mig. Klarheten i luften, i tankarna, får mig att känna att jag är redo för vad som än kommer.

Kategorier2024När Kraven Släppte

När Kraven Släppte

Publicerad den 21 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag står här, som så många gånger förr, med ett tungt hjärta och tom blick. Ditt ansikte stirrar tillbaka på mig, men det är inte längre en spegelbild av vad jag en gång kände. Du vill ha så mycket av mig, som om varje steg jag tar, varje ord jag säger, måste mätas, vägas och granskas.

Jag försökte, verkligen. Varje dag drog jag på mig masken, den som du ville att jag skulle bära. Den var slät, perfekt, fri från sprickor och skavanker. Men innanför den masken fanns en annan värld. En värld där jag inte längre kände mig som jag. Jag var som en marionett, dragen i trådar, varje rörelse kontrollerad, varje val dikterat av dina förväntningar. Det kvävde mig.

Men nu är jag fri. Jag bär inte längre din mask, och dina krav tynger mig inte längre. Den kalla isen som en gång omslöt mig har smält, och jag andas lättare. Jag har brutit mig loss från de osynliga trådar som styrde mig, kastat av mig bördan av dina förväntningar.

Nu är jag mig själv igen, hel och stark. Jag känner inte längre tyngden av att försöka vara den du ville. Jag är fri. Fri att gå min egen väg, fri att vara den jag är, utan att ständigt böja mig efter någon annans vilja.

Kategorier2024Livets Två Sidor av Samma Mynt

Livets Två Sidor av Samma Mynt

Publicerad den 21 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Livet har alltid känts som två sidor av samma mynt för mig. Ena stunden skiner solen, och allt känns lätt, enkelt, som om jag går på moln. Men innan jag ens hinner förstå hur, vänder myntet, och mörkret tar över. Det är en pendling mellan ytterligheter, en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan, där båda sidor är lika verkliga och lika övertygande.

På den ljusa sidan finns det leenden. De dagar när allt flyter på, när varje steg känns lätt och framtiden är fylld av möjligheter. Här känns det som att jag äntligen har hittat balansen, som att jag kan hantera allt livet kastar min väg. Det är den sida som får mig att tro att jag har kontroll, att livet har en mening och att allting kommer att lösa sig.

Men så vänder det, som det alltid gör. Myntet vrider sig i luften och landar med sin mörka sida uppåt. Plötsligt känns varje steg tungt, varje andetag som en kamp. Allt jag trodde jag visste suddas ut, och jag blir kvar med en känsla av tomhet. De osäkerheter jag försökt gömma undan bubblar upp till ytan, och jag fastnar i en spiral av tvivel och rädsla. Här finns ingen ljusning, ingen väg ut, bara ett konstant, överväldigande mörker.

Det är märkligt, hur snabbt myntet kan vända. Ena dagen är allt på plats, och nästa dag känns det som att hela världen håller på att rasa. Och kanske är det just det som skrämmer mig mest – den plötsliga oförutsägbarheten, att jag aldrig riktigt vet vilken sida av myntet jag kommer att möta nästa gång.

Men samtidigt har jag lärt mig något genom åren. Jag har insett att både ljuset och mörkret är nödvändiga. De är två sidor av samma mynt, och utan det ena kan jag inte fullt uppskatta det andra. Det är genom mörkret som jag lär mig att uppskatta ljuset. Och när jag står i ljuset, påminns jag om att jag överlevt det mörkaste av stunder.

Livet kommer alltid att vara ett mynt, ständigt roterande, ständigt i rörelse. Och även om jag inte kan kontrollera vilken sida som landar uppåt, vet jag nu att jag kan hantera båda. För ljuset och mörkret är en del av mig, en del av vad det innebär att vara människa.

Och kanske, bara kanske, är det där mitt verkliga hopp ligger – inte i att försöka undvika mörkret, utan i att acceptera att båda sidor av myntet är lika viktiga.

Kategorier2024Brustna Röster

Brustna Röster

Publicerad den 20 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är märkligt hur tystnaden kan vara så högljudd. Jag öppnar munnen för att tala, men orden fastnar någonstans mellan bröstet och läpparna. Det är inte ni jag behöver nå, det är mig själv. Och ändå fortsätter jag kämpa, som om varje skrik kunde bryta mig fri.

Det är som att varje ord jag säger studsar tillbaka till mig, förvrängt och oigenkännligt. Jag försöker förklara, försöker nå fram, men det känns som att varje försök landar i ett vakuum. Ni hör mig, men ni lyssnar inte. Ni svarar, men ni förstår mig inte.

Det är som att vi talar olika språk, fastän vi använder samma ord. Och jag vet inte längre om det är värt att fortsätta försöka. Om det är värt att höja rösten, när det enda som möter mig är ett eko av missförstånd. För jag hör era antaganden, era tolkningar, och de stämmer inte med det jag känner.

Inombords är jag tystare nu. Mindre benägen att slåss för något jag inte ens kan sätta fingret på. För varje gång jag försöker, känner jag bara den där förvirringen växa, som en dimma som inte släpper taget. Kanske är det mig själv jag kämpar emot.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att kanske är det inte er jag behöver övertyga, utan mig själv. Jag står mitt i stormen av tankar och känslor, där varje vindpust är en påminnelse om det jag inte kan kontrollera. Om det som känns så otydligt, fastän det är jag som skapar det.

Det är den här inre kampen som pågår. En kamp mellan vad jag tror att jag borde vara och vad jag egentligen är. Jag ser hur ni försöker spegla mig, hur ni försöker förstå, men det blir alltid fel. Det är som att jag har en bild av mig själv som ni inte kan se, eller kanske inte ens jag ser helt klart.

Så jag undrar ibland, är det ens möjligt att bryta sig loss från den här cykeln? Att sluta skrika i ett försök att höras, när det egentligen är jag som inte lyssnar till mig själv? Det känns som om jag jagar en sanning, en mening, något att hålla fast vid, men varje gång jag kommer nära glider det undan.

Och kanske är det här som tystnaden borde komma in. Inte som en uppgivenhet, utan som ett val. Ett val att inte alltid behöva svara, att inte alltid behöva förklara. Kanske finns det något befriande i att låta allt bara vara, att acceptera att vissa saker inte kan förstås, inte ens av mig själv.

Kategorier2024Kaffe och Tystnad

Kaffe och Tystnad

Publicerad den 20 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ännu en helg att överleva. Tystnaden i lägenheten ekar, fyller rummen med en påtaglig tyngd. Det är märkligt hur något så vanligt, en helg som alla andra, kan kännas som en utmaning, som en oändlig prövning. Veckans rutiner och måsten håller tankarna på avstånd, men när helgen kommer, finns inget kvar att gömma sig bakom.

Morgonljuset sipprar in genom fönstren, men det känns som en lögn. Ljuset som borde vara värmande, upplyftande, gör istället ensamheten mer synlig. Klockan tickar långsamt, varje sekund ett hån. Jag vet att jag borde gå ut, röra mig, möta världen. Men det är svårt. Det känns som om jag bär på något osynligt, något tungt, och att världen där ute inte har plats för det.

Ännu en helg att överleva. Det är som en väntan, som om jag står på kanten till något, men jag vet inte vad. Kanske väntar jag på att något ska förändras, att ensamheten ska släppa sitt grepp. Men jag vet också att det inte fungerar så. Förändring kommer inte av sig själv. Ändå, trots allt, är det svårt att hitta orken. Det är svårt att börja.

Telefonen ligger tyst på bordet. Jag skulle kunna ringa någon, skicka ett meddelande. Men vad skulle jag säga? Orden känns torra, meningslösa. Vad kan jag säga som inte redan sagts, vad kan jag dela som inte bara är samma gamla berättelse om tomheten? Det känns som om jag bär på en hemlighet som ingen riktigt vill höra.

Så jag väntar. En kopp kaffe till, kanske ett försök att distrahera mig med en bok, en film. Något att fördriva tiden. Men tankarna kryper tillbaka, alltid, som en ständig påminnelse om vad jag försöker undvika.

Ännu en helg att överleva. Jag räknar ner timmarna, dagarna, som om jag kan lura mig själv genom att fokusera på tiden som passerar. Men det är också den bittra sanningen – att tiden passerar och inget förändras.

Men kanske, trots allt, finns det något i att bara överleva. Att komma ut på andra sidan av helgen, även om inget stort händer. Kanske är överlevandet i sig något värdefullt, något som säger att jag, trots allt, fortfarande är här.

Och kanske, en dag, blir det mer än så. Kanske kommer en helg när jag inte längre känner mig fångad, när ljuset genom fönstret faktiskt känns varmt. Men tills dess är det nog att överleva.

Kategorier2024Bortom Varje Gräns

Bortom Varje Gräns

Publicerad den 20 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag har visat mina brister, blottat varje spricka i min själ, inte i hopp om att bli räddad, men i tron att du skulle förstå.
Jag lät varje del av mig falla fritt, som om sanningen i min svaghet skulle ge mig styrka.
Varje fiber av min kropp har jag gett dig, bit för bit, tills jag blev till intet mer än ett ekande tomrum.

När jag släppte taget, när jag lät varje muskel slappna av, var det som om jag gav upp mig själv.
Jag trodde att om jag gav allt, om jag sänkte min gard och anpassade mig efter dina stormar, så skulle jag finna frid i dina ögon.
Men det var aldrig jag som speglades där.

Jag böjde mig som en pil i vinden, formades efter varje svängning i ditt humör, som om mitt väsen var gjord för att passa dig.
Jag vandrade på mina egna fält, men med dina steg i mina tankar, och varje gång jag föll reste jag mig, trots att marken under mig brände.
Stormen tog mig, rev av mig varje skydd, varje lager av stolthet, tills jag stod naken, oskyddad, men ändå envis nog att tro att du skulle hålla mig i dina armar.

Ändå, här står jag, lämnad ensam, som en spillra av den jag en gång var.
Allt jag gav, allt jag offrade, det var som om vinden bar det bort, utan att lämna ens ett spår i ditt hjärta.
Och nu, i tystnaden efter stormen, undrar jag:
Var det jag som miste dig, eller var det så att du aldrig riktigt fanns där från början?

Kanske var det aldrig jag som skulle fylla tomrummet i dig, för jag var aldrig den du såg.
Men här, i min ensamhet, inser jag att även om jag gav bort så mycket av mig själv, har jag fortfarande kvar det som är viktigt.
Jag har min styrka, jag har min sanning, och jag har överlevt.

Och kanske är det först nu, i denna tystnad, som jag äntligen kan höra min egen röst.

Kategorier2024Om du söker efter mig när du vill… Kommer du finna mig när jag vill

Om du söker efter mig när du vill… Kommer du finna mig när jag vill

Publicerad den 20 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det finns stunder då vi förlorar oss själva, i tankarna, i bruset, i världen omkring oss. Du vet de där ögonblicken när tystnaden ekar och allt som finns kvar är en tanke, en undran. Söker du mig då? I det där mellanrummet mellan natt och dag, när själen viskar sitt innersta?

Jag har ofta undrat över tidens oförklarliga gång. Hur den kan kännas som både en vän och en fiende. Du kanske tänker på mig ibland, när vinden smeker ditt ansikte eller när mörkret faller tyngre än väntat. Men vet du, om du söker mig när du vill, kommer du finna mig när jag vill.

Det är som om våra själar dansar i olika rytmer. Jag kanske är här, bredvid dig, men mina tankar vandrar någon annanstans. Och när du längtar efter mig, kanske jag redan har vandrat för långt, till platser du inte kan nå.

Men om du lyssnar, om du verkligen lyssnar, kan du höra mig. I varje andetag, varje hjärtslag, där finns jag. Och om jag vill att du ska finna mig, då kommer du veta. Det finns inget tvivel då, bara en tyst, stillsam visshet.

Kanske är det just det som är magin i allt detta. Att vi inte alltid behöver söka varandra. Att vi bara kan finna, när vi är redo, när vi båda vill.

Och kanske, när du minst anar det, när tystnaden mellan oss inte längre känns tung utan istället som en varm filt som sveper sig runt oss båda, kommer vi finna varandra där. Inte genom sökandet, inte genom jakten, utan genom att bara vara.

För det är inte alltid i viljan att finna som svaret ligger, utan i viljan att släppa taget, att låta det komma när det är menat. Om du söker efter mig när du vill, och jag låter dig finna mig när jag vill, då är det då vi verkligen möts — i en plats bortom tid och rum, där våra själar slutligen kan vila.

Och i det ögonblicket, behöver vi inte längre leta.

Kategorier2024Tystnad i ett Videosamtal

Tystnad i ett Videosamtal

Publicerad den 19 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Efter en lång arbetsdag såg jag fram emot att träffa honom, min bonusson. Vi hade planerat det, och jag visste att han längtade lika mycket som jag. Men när jag kom hem, möttes jag bara av tystnaden. Ingen liten pojke som stod där med sitt glada leende. Jag väntade, hoppades. När ingen dörrklocka ringde, försökte jag ringa honom, men fick inget svar.

Tiden gick, och jag började oroa mig. Det var inte likt honom att inte höra av sig. Så när telefonen äntligen ringde, och jag såg att det var ett videosamtal från honom, kände jag lättnaden rusa genom mig. Men när jag försökte svara, hann jag inte. Han hade redan lagt på.

Jag ringde genast upp. Och där var han, på skärmen – min lilla pojke, gråtfärdig. Hans ansikte var så fyllt av känslor att det skar i hjärtat på mig.

”Vad har hänt?” frågade jag försiktigt, även om jag på något sätt redan förstod.

”Min pappa kom och hämtade mig,” sa han, knappt hörbart. Jag kunde se hur besvikelsen strålade genom varje drag i hans ansikte, och jag visste att det var mer än bara en ändrad plan.

”Vill du prata om det?” frågade jag, men han skakade på huvudet. Jag märkte hur han sneglade åt sidan, och jag förstod. Hans pappa var där. Det fanns saker han inte kunde säga.

Så vi satt där. Två tysta ansikten på varsin sida av en skärm. Inga ord behövdes, men tystnaden var tung, fylld av det outtalade.

Efter en stund sa vi hejdå, och samtalet avslutades. Jag satt kvar, stirrade på den tomma skärmen, kände avståndet mellan oss på ett sätt jag aldrig hade gjort tidigare.

Kategorier2024Bakom Masken

Bakom Masken

Publicerad den 19 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är som att bära en mask, en som är så välplacerad att ingen kan se sprickorna bakom. Utåt sett finns inga tecken på att något är fel. Jag ser levande ut, jag rör mig som vanligt, pratar som vanligt. Men varje steg jag tar känns som att jag släpar en osynlig börda efter mig. När någon frågar ”Hur mår du?” är det som om hela världen håller andan. Jag känner hur varje muskel i mitt ansikte spänns, försöker forma ett leende. ”Jag mår bra”, säger jag, men insidan är en annan värld.

Där finns kaoset, den tysta kampen som ingen ser. Jag skriker men ljudet når ingen. Jag försöker hålla allt under kontroll, men det känns som att jag långsamt drunknar, och ingen märker det. De ser mig, men de ser mig inte. Det är som att leva i en parallell verklighet där det jag känner aldrig riktigt når andra.

Och det är just det. Ingen kan förstå, för smärtan är min att bära ensam.

Det finns stunder när jag önskar att någon kunde se igenom masken, att någon skulle lägga märke till sprickorna, de små tecknen på att jag håller på att falla sönder. Men samtidigt är jag rädd. Tänk om de verkligen såg allt? Vad skulle de tänka då? Skulle de dra sig undan, eller försöka laga mig, som om jag var något trasigt?

Så jag fortsätter, dag efter dag, att bygga murar, för att skydda mig själv från det jag tror ingen kan hantera. Varje gång någon frågar hur jag mår, sätter jag upp en ny tegelsten, ytterligare ett lager mellan mig och omvärlden. Och det fungerar, åtminstone på ytan. Ingen ifrågasätter, ingen gräver djupare. Det är enklast så, eller åtminstone så intalar jag mig.

Men ibland, på nätterna, när allt är tyst och ingen ser, släpper jag fasaden. Det är då jag låter mig känna allt det där jag har trängt undan under dagen. Sorgen, ensamheten, den outtalade rädslan för att aldrig bli riktigt förstådd. Det är då jag tillåter mig att vara ärlig, om än bara med mig själv. Men även då känns det som en kamp – att acceptera den verklighet jag så desperat försöker dölja.

Jag vet inte hur länge jag kan hålla på så här. Hur länge kan någon bära en mask utan att till slut förlora sig själv bakom den? Det är en fråga jag ständigt brottas med, men ännu har jag inte funnit något svar. Det enda jag vet är att jag fortsätter, dag efter dag, för det finns inget annat alternativ just nu.

Kategorier2024Morgonens Tunga Vågor

Morgonens Tunga Vågor

Publicerad den 19 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Ännu en morgon vakna till. Gardinerna släpper in ett svagt ljus, och jag känner tyngden från täcket mot kroppen, men det är en annan tyngd som ligger över mig. Vissa dagar är den nästan osynlig, som en tunn dimma jag kan tränga igenom. Andra dagar, som idag, känns den övermäktig. En slags inre tystnad som får världen omkring mig att verka avlägsen, som om jag står bredvid mitt eget liv och ser det passera.

Jag vet inte alltid varför det är så, varför vissa dagar är tyngre än andra. Det kanske bara är slumpen, eller kanske beror det på de små, nästan osynliga påminnelserna som plötsligt tar över – en doft, en låt, en blick på en tom plats vid köksbordet. Då är det som om allt kommer tillbaka med full kraft, och jag är där igen, i det där rummet där tiden stannade. Där saknaden bor.

Kaffet ryker framför mig, en vardaglig tröst som aldrig riktigt når hela vägen in. Jag dricker det ändå, för det är vad jag alltid gör. Rutinernas trygga händer håller mig uppe när ingenting annat verkar kunna göra det. Det är i dem jag försöker finna mening, även när meningen känns som en skugga av vad den brukade vara.

Men det är inte alla dagar som är så här. Ibland vaknar jag med en lätthet, en känsla av att saker och ting ändå kan vara okej. Att jag kanske till och med kan gå vidare utan att varje steg känns som en kamp. De dagarna är som små segrar, som om livet återigen bjuder in mig att delta, att andas, att känna något annat än bara tomheten.

Men idag… idag är en av de andra dagarna. En sådan dag då varje andetag är tungt, och världen utanför fönstret känns som en plats jag inte riktigt tillhör längre. Det är inte så att jag är ledsen, inte på det sättet. Det är mer som en trötthet, en känsla av att allt är lite för mycket, även det mest triviala.

Jag vet att dessa dagar går över. Jag vet att jag kommer vakna imorgon igen, och kanske då känns världen lite lättare. Det är alltid så. Saknaden kommer och går, som vågor som slår in mot stranden. Ibland stora och överväldigande, ibland små och nästan omärkliga. Och jag, jag står där och låter dem skölja över mig, för jag vet att jag inte kan hindra dem.

Ännu en morgon vakna till. Vissa dagar är tunga och vissa är lätta. Och någonstans i mig, trots allt, finns hoppet om att de lätta dagarna kommer bli fler.

Kategorier2024I Din Frånvaro

I Din Frånvaro

Publicerad den 18 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Tack för att din närvaro är frånvarande. Jag visste inte då hur lätt det skulle bli att andas, hur varje steg till dig kändes tyngre för varje gång. Jag minns hur jag alltid stannade utanför din dörr, tog ett djupt andetag och sedan gick in, som om jag försökte samla mod för att möta något oundvikligt. Du låg alltid där, i sängen, med ryggen vänd bort från världen, och från mig.

Det fanns en tid när jag trodde att det var jag som gjorde dig bättre, att mina besök betydde något för dig. Men nu förstår jag att det aldrig var så. Du bad mig komma, men jag förstod aldrig varför, för du ville egentligen inte ha mig där. Jag förstod inte att jag var en del av problemet, att min närvaro på något sätt gjorde allt värre, inte bättre.

Nu är jag arg, inte på dig, utan på mig själv. Jag är arg för att jag tillät mig att stanna, för att jag lät mig själv hoppas. Jag är arg för att jag aldrig såg de tydliga tecknen, för att jag trodde att jag kunde rädda något som kanske aldrig fanns. Tack för att du är borta nu, för att jag kan läka i din frånvaro. Det tog tid att inse att det inte var du som höll mig fast, utan jag själv. Och nu, nu är jag fri.

Det är märkligt hur ensamheten, som en gång kändes som ett hot, nu har blivit en vän. Jag trodde att tomheten efter dig skulle svälja mig hel, att jag skulle gå sönder i den tystnad som lämnades kvar. Men i din frånvaro har jag funnit något annat, något som jag aldrig trodde att jag skulle finna – mig själv.

Jag ser tillbaka på de där stunderna nu, med en sorts klarhet som tiden skänkt mig. Jag ser mig själv stå där, utanför din dörr, och jag undrar vad jag egentligen väntade på. Ett leende? En gest av tacksamhet? En bekräftelse på att jag gjorde rätt? Men det kom aldrig. Det var alltid samma tystnad, samma avstånd, som om du var någon annanstans även när du var där.

Det tog mig så lång tid att förstå att jag inte kunde rädda dig. Att det inte var min uppgift att bära din smärta, ditt mörker. Och jag är arg på mig själv för att jag försökte, för att jag offrade så mycket av mig själv i processen. Jag tillät mig att försvinna bit för bit, tills jag knappt kände igen mig själv längre.

Men nu är du borta, och med din frånvaro har jag börjat samla ihop de bitar av mig själv som jag förlorade. Jag har börjat lära mig att leva igen, utan tyngden av ditt humör, utan den konstanta känslan av att gå på tå runt dig. Det är en frihet jag inte visste att jag behövde.

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte saknar dig, men det skulle vara en lögn. En del av mig saknar dig fortfarande, saknar den idé jag hade om oss, den falska tryggheten jag byggde upp kring dig. Men jag vet att jag inte kan gå tillbaka, och även om det fortfarande gör ont ibland, så är jag tacksam för den smärta som leder till frihet.

Tack för att din närvaro är frånvarande. Tack för att du inte längre är en del av mitt liv.

Kategorier2024En Väns Närvaro

En Väns Närvaro

Publicerad den 18 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag minns första gången jag träffade henne. Det var inte på något sätt en särskilt speciell dag. Solen lyste svagt genom gråa moln och vinden smekte träden i långsamma vågor, nästan som om världen andades i sitt eget tempo. Jag hade precis klivit av bussen och var på väg till ett möte, tankarna virrade runt, och jag kände mig på något sätt vilsen, trots att jag hade en tydlig riktning.

Vi sprang på varandra av en slump. Jag vet att många säger så, men det kändes verkligen som om det var ödet som såg till att våra vägar korsades just då. Jag var försenad, vilket jag oftast var på den tiden, och snubblade bokstavligen in i henne när jag rundade ett hörn. Ett snabbt ursäktande leende från min sida, och ett lugnt, nästan nyfiket, leende från henne.

Det var något med hennes ögon som fick mig att stanna upp för en sekund extra. Något varmt, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Vi utbytte några artighetsfraser, och sedan gick vi vidare, var och en åt sitt håll. Jag tänkte inte mer på det, förrän vi en vecka senare råkade på varandra igen, på precis samma plats.

Den här gången skrattade vi åt sammanträffandet, och det var då det började – vår vänskap. Från den dagen blev våra samtal allt längre, våra möten allt mer meningsfulla. Vi kunde prata om allt och inget, men det var alltid något djupare under ytan. Det kändes som om hon alltid såg igenom mig, såg det jag själv kanske inte ens vågade erkänna. Hon dömde aldrig, hon klagade aldrig, hon bara lyssnade och fanns där.

Utveckling av vänskapen:

Det dröjde inte länge förrän våra möten blev till en rutin. Vi visste aldrig exakt när vi skulle ses, men på något sätt stötte vi alltid på varandra när vi behövde det som mest. Vissa kallar det tillfälligheter, men för mig kändes det som något mer. Som om universum på sitt eget sätt förstod att jag behövde någon som henne i mitt liv.

En regnig hösteftermiddag, när världen utanför fönstret speglade mitt inre, hände något som förändrade allt. Jag hade gått runt med en tyngd i bröstet i flera veckor, kanske månader. Det var en sådan känsla som smyger sig på, långsamt, tills man en dag inser att man knappt orkar andas längre. Jag hade försökt ignorera den, hade försökt hålla uppe fasaden av att allt var bra, men sanningen var att jag kände mig fullständigt trasig inuti.

Den dagen var jag på väg hem efter en lång och utmattande dag. Regnet föll i tunga droppar, och trots att jag hade ett paraply kändes det som om kylan kröp rakt igenom mig. Jag ville bara hem, dra täcket över huvudet och försvinna från världen för en stund. Och det var precis då jag såg henne igen.

Hon stod där, under samma taköverhäng där vi brukade träffas. Hennes ansikte lyste upp när hon såg mig, men det var något i hennes blick som gjorde att jag visste – hon förstod. Jag hade inte behövt säga ett ord, men hon såg rakt igenom mig.

“Vill du gå en promenad?” frågade hon mjukt, som om hon kände att jag behövde något annat än att gå hem och vara ensam med mina tankar. Jag nickade tyst, och vi började gå i tysthet längs de regnvåta gatorna.

Det var ingen lång promenad, och vi sa inte mycket. Men det var precis vad jag behövde. Bara att ha henne där bredvid mig, i tystnad, var som att någon lyfte lite av den tyngd jag burit så länge. Efter ett tag stannade vi under ett träd, skyddade från regnet, och hon vände sig mot mig.

“Du behöver inte bära allt ensam,” sa hon. De enkla orden slog mig hårt, för jag insåg då att jag hade försökt vara stark så länge, utan att ens tillåta mig själv att be om hjälp. Och där, under regnet, lät jag allt komma ut. Tårarna, orden, frustrationen – allt det jag hållit inne så länge.

Hon sa inte mycket, hon behövde inte. Hon bara lyssnade, och i den stunden kände jag mig för första gången på länge inte ensam.

Reflektion över vänskapen:

Det var i den stunden jag insåg hur mycket hon betydde för mig. Hon var inte bara en vän som fanns där för att prata och skratta tillsammans med. Hon var någon som kunde se mig när jag inte ens såg mig själv, någon som kunde läsa mellan raderna av mitt tysta lidande och förstå vad jag behövde innan jag själv gjorde det.

Jag har tänkt på den dagen många gånger sedan dess. Hur något så enkelt som en promenad i regnet kunde göra all skillnad. Hur hennes närvaro, hennes tysta stöd, gav mig styrka att fortsätta. Hon dömde mig aldrig för mina svagheter, hon såg dem som en del av den jag var, och hon accepterade mig fullt ut.

Hur vänskapen förändrade mig:

Efter den dagen, efter den promenaden i regnet, förändrades något i mig. Det var som om en liten spricka i min rustning öppnades, och genom den började ljuset sakta tränga in. Jag hade burit så mycket på mina axlar, försökt vara stark, att jag hade glömt bort hur det kändes att verkligen släppa taget. Men hon, min vän, visade mig att det var okej att inte alltid vara stark. Att det fanns en skönhet i sårbarhet, i att våga visa sitt äkta jag för någon annan.

Det var en långsam förändring, inget dramatiskt eller plötsligt, men något inom mig började skifta. Jag började se världen på ett annat sätt – kanske mer öppen, kanske mer tacksam. Jag insåg att jag inte behövde bära allt ensam, att det fanns människor omkring mig som ville och kunde hjälpa. Men framför allt insåg jag värdet i äkta vänskap, en vänskap där det inte handlade om vad man sa eller gjorde, utan om att finnas där för varandra.

Hon hade en otrolig förmåga att känna av stämningar, att veta när hon behövde säga något och när tystnad var det bästa svaret. Vi hade många sådana stunder – stunder av tystnad som talade mer än några ord någonsin kunde. Och i dessa stunder kände jag mig mer levande, mer i kontakt med mitt inre än jag någonsin gjort tidigare.

En annan viktig händelse:

Det var en kväll när vi satt på ett kafé som något annat viktigt hände. Det var en vanlig onsdagskväll, men luften var fylld med en slags stillhet som kändes nästan magisk. Vi satt där, med varsin kopp te, och pratade om allt och inget som vi brukade göra. Men mitt i samtalet stannade hon upp och såg på mig med den där intensiva, förstående blicken.

“Du har förändrats,” sa hon plötsligt. “Jag ser det i hur du bär dig själv, i hur du talar. Det är som om du har hittat något inom dig själv.”

Jag blev först överraskad av hennes ord, men när jag tänkte efter, insåg jag att hon hade rätt. Jag hade förändrats. Tack vare henne hade jag börjat förstå mig själv bättre. Jag hade lärt mig att det var okej att känna, att vara sårbar, att be om hjälp. Och den förändringen, även om den var subtil, var kraftfull.

“Det är tack vare dig,” sa jag tyst. Och jag menade det. Hon log ett litet leende, men sa inget mer. Vi behövde inga fler ord den kvällen. Det var som om vi båda visste vad den andra tänkte, och det var tillräckligt.

Slutlig reflektion:

Nu, när jag ser tillbaka på vår vänskap, inser jag hur mycket den har format mig. Hon har lärt mig att äkta vänskap inte handlar om att alltid vara stark eller att alltid ha de rätta svaren. Det handlar om att vara där, att lyssna, att förstå – och att låta sig bli sedd utan rädsla för att bli dömd.

Ibland tänker jag att alla behöver en vän som henne. En som kan se rakt igenom oss, som inte behöver stora gester eller dramatiska ord för att göra skillnad. Någon som bara finns där, i tystnad eller i skratt, och ger oss modet att vara oss själva.

Tack vare henne har jag hittat ett lugn inom mig själv, en ro som jag inte visste att jag sökte. Och för det kommer jag alltid att vara tacksam.

Kategorier2024Friheten att Släppa Taget

Friheten att Släppa Taget

Publicerad den 17 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag tänker inte tillåta någon som har gjort mig illa få mig att ligga kvar på marken. Nej, jag ska resa mig upp, borsta av mig dammet och visa att jag är starkare än så. Du må ha försökt trycka ner mig, få mig att tvivla på mig själv, men du har inte vunnit den kampen. 

Det enda du har gjort är att visa ditt sanna jag, att avslöja vilken sorts person du verkligen är. Jag ser dig nu, ser igenom dina lögner och svek. Och medan du försökte dra mig ner i ditt mörker, har jag hittat en styrka inom mig som jag inte visste att jag hade.

En dag kommer karma hitta dig. Du kommer att få stå för ditt kast, tvingas möta dina egna handlingar. Och kanske, bara kanske, kommer du då känna skammen, tyngden av vad du har gjort. Men ärligt talat tvivlar jag på det. För du är en människa som saknar empati, någon som går genom livet utan att förstå smärtan du orsakar andra.

Så medan du fortsätter på din väg, kommer jag att fortsätta på min. Inte för att hämnas, inte för att vinna över dig, utan för att bevisa för mig själv att jag är mer än det du försökte göra mig till. Jag är värd mer än ditt svek, och jag tänker aldrig låta ditt mörker definiera mig.

Jag känner hur ilskan brinner inom mig, en glöd som länge legat dold bakom sorgens tyngd. Den har varit där, pytteliten, men nu växer den sig starkare, skarpare. Och jag inser något: den här ilskan, den här styrkan, är min. Den tillhör mig och ingen annan. Den är inte något du gav mig, utan något jag har funnit i mig själv, genom allt du försökte förgöra.

För varje gång jag reste mig efter att ha fallit, för varje gång jag torkade bort mina tårar och bet ihop, blev jag starkare. Jag förstår det nu. Det är inte du som definierar mig – det är jag. Det är mina val, mina handlingar, min förmåga att hålla huvudet högt även när världen runt mig rasade samman.

Jag tänker inte längre låta dig ockupera mina tankar, för du är inte värd den platsen. Istället ska jag fokusera på att bygga upp mitt liv igen, utan att låta ditt gift förstöra det. Du kanske fortsätter på din väg, trampar över människor som om de vore värdelösa, men det kommer inte att förändra vem jag är. 

En dag, om du någonsin stannar upp och ser dig själv i spegeln, kanske du inser vad du har gjort. Kanske kommer insikten att skölja över dig som ett kallt regn, och då kommer du att förstå vilken människa du egentligen är. Men fram tills dess, är det inte längre mitt problem.

Jag ser framåt nu, lyfter blicken mot framtiden. Jag vet att det kommer att ta tid, att läka de sår du lämnade. Men jag är redo att börja den resan. Jag är redo att släppa taget om ilskan och använda min styrka till att bygga något nytt, något vackert och äkta. Något som inte är förmörkat av ditt svek.

Så här står jag nu, starkare än jag någonsin trodde att jag kunde vara. Och medan du fortsätter att fly från ditt eget mörker, ska jag gå framåt, steg för steg, och skapa den framtid jag förtjänar. För du må ha försökt att dra mig ner, men jag har rest mig – och jag tänker fortsätta resa mig, om och om igen, tills inget av ditt svek längre kan nå mig.

Med ett djupt andetag släpper jag taget om den sista biten av dig. Det är inte lätt, det skär som en vass kant genom allt jag varit och allt jag är. Men det är nödvändigt. Jag har insett att för att kunna gå vidare måste jag släppa den tyngd du lagt på mig. För jag förtjänar att leva ett liv fritt från ditt mörker, fritt från de kedjor du försökte lägga runt mitt hjärta.

Jag kommer inte längre vänta på att du ska förstå eller ångra dig. Jag behöver inte din insikt eller din ursäkt. Det är inte där min frihet ligger. Min frihet ligger i min förmåga att släppa taget, att gå vidare och låta mina sår läka i sin egen takt.

Så, jag vänder mig om, med ryggen mot det förflutna och blicken fäst mot horisonten. En ny väg ligger framför mig – en väg jag skapar själv, utan att du längre står i vägen. Och det är där, i det första steget på den vägen, som jag känner det: en lättnad, en glimt av frid.

Jag är fri nu. Fri att vara den jag vill vara, utan dig och ditt gift i mina tankar. Och med den friheten, tar jag mitt första steg mot ett liv som är mitt eget

Kategorier2024Trött på Tyngden Inom Mig

Trött på Tyngden Inom Mig

Publicerad den 17 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Trött på Tyngden Inom Mig
Jag är så trött. Inte den sortens trötthet som försvinner efter en god natts sömn, utan en trötthet som sitter djupt inne, i själen. Jag är trött på att vara arg. Trött på att vara ledsen. Det känns som att dessa känslor har tagit över mig, som om de blivit en del av min vardag, ett bakgrundsbrus som jag inte längre kan stänga av.

Varje dag är en kamp. Det är som att jag vaknar med en tyngd över bröstet, redan trött innan dagen ens har börjat. Allt känns så svårt, så mycket tyngre än det borde vara. Och ilskan… den ligger alltid där, strax under ytan, redo att slå ut över de minsta sakerna. Ett litet missförstånd, ett ord på fel sätt, och plötsligt känner jag hur hela min kropp spänns, hur irritationen exploderar inuti mig. Det är som om jag hela tiden bär på en storm, och jag är så trött på att vara fången i den.

Ledsamheten är min ständiga följeslagare. Den kryper in när jag minst anar det, ofta när jag är ensam. Jag kan sitta i ett rum fullt av människor och ändå känna mig så fruktansvärt ensam. Det är som om glädjen, den där enkla glädjen jag en gång kände, har suddats ut. Kvar finns bara en tung sorg, som jag inte vet hur jag ska bli av med.

Det värsta är att jag inte ens vet varför jag är så här. Varför jag är så arg och ledsen hela tiden. Det är inte en enda händelse som jag kan peka på och säga: ”Det var där det började.” Det är mer som om allt långsamt byggts upp över tid, lager på lager, tills jag blev någon jag inte längre känner igen. Jag vill inte vara den här personen. Jag vill inte vara den som alltid känns tung att vara runt, den som kämpar för att hitta ett leende.

Och kanske det är det som gör mest ont – att känna sig fångad i sig själv, som om jag inte längre har kontroll över mina egna känslor. Jag försöker hitta sätt att ta mig ur det. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli bättre, att jag bara måste hålla ut. Men vissa dagar känns det som om allt jag gör är att överleva, bara ta mig igenom utan att brista helt.

Jag vill inte vara arg längre. Jag vill inte vara ledsen. Jag längtar efter att känna lätthet igen, att vakna utan den där tyngden över bröstet, utan att känna mig överväldigad av allt jag inte kan förändra. Jag vet att det finns mer i livet än detta, att det finns ljus någonstans där ute. Men just nu känns det som om jag inte vet hur jag ska nå det.

 

Jag är så trött.

 

Kategorier2024Stormen Inombords

Stormen Inombords

Publicerad den 17 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det är en intensiv tid, där allt verkar röra sig i ett kaotiskt flöde omkring mig. Tankarna är som löv som sveps bort av vinden, och känslorna? De är som en storm inombords, ständigt föränderliga och överväldigande.

Jag försöker förstå vad jag känner. Ibland föreställer jag mig att jag bygger lådor, en för varje känsla, där jag kan placera dem, se på dem en i taget och försöka förstå dem. En låda för sorg, en för längtan, en för ilska och en för glädje, även om den känns så avlägsen ibland.

Sorgen skulle vara en tung, mörkblå låda. Den är svår att bära, men jag vet att jag måste lyfta på locket för att släppa in ljus. Ibland vill jag bara låta den vara stängd, för att undvika att konfronteras med dess tyngd.

Längtan – den skulle vara genomskinlig, kanske svävande lite ovanför marken. Svår att greppa men alltid där, som en skugga i bakgrunden. Vad är det jag längtar efter? Kanske en känsla av tillhörighet eller frid, men den rör sig ständigt utom räckhåll.

Ilskan – den skulle vara röd, brännande och stickande. Ibland blixtrar den till utan förvarning, och jag undrar varför den dyker upp just då. Är den riktad mot mig själv, mot andra, eller bara mot allt som inte blev som jag hoppades?

Och glädjen… jag minns den som en ljusgul, liten låda. Den är dammig nu, svår att hitta. Men den finns där, gömd någonstans bland de andra, och jag vet att om jag öppnar den, kommer ljuset att strömma ut. Kanske inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig om att allt inte är mörker.

Jag längtar efter att kunna sortera dessa lådor, att få allt på sin plats. Men tills dess måste jag acceptera att de inte alltid är i ordning, att känslor ibland överlappar och krockar med varandra. Det är okej att inte ha allt under kontroll.

Men ibland… ibland räcker det inte med att försöka städa upp. Det går inte att hålla allt i sina lådor, hur mycket jag än vill. För till slut brister det.

Det börjar som ett litet tryck, som om en av lådorna är för full, som om locket är på väg att spricka. Och sedan sker det – en explosion av känslor jag inte längre kan hålla tillbaka. Sorgen vräker ut sig som en flodvåg, tårar som jag hållit inne sköljer över mig utan förvarning. Ilskan, den röda, brinnande ilskan, kastar sig ut i rummet, slår emot väggarna och studsar tillbaka mot mig med sådan kraft att det känns som om hjärtat ska explodera.

Längtan? Den flyger iväg, splittras i tusen bitar och virvlar omkring mig som glasskärvor. Den där genomskinliga, svävande lådan går inte att kontrollera längre – den kraschar mot marken, och jag står mitt i allt detta kaos, utan skydd. Jag står där, blottad, naken, och känslorna regnar över mig, rasar genom mig, vrider och vänder på mitt inre.

Och i den virvelvinden, i det kaoset där allt känns som det håller på att falla isär, är det som om något inom mig väcks. En röst, svag men ihärdig, viskar: ”Låt det ske. Låt det brista. Du har överlevt värre.” Det är som om explosionen renar, som om när allt faller isär, kan något nytt börja byggas.

Och kanske är det så – att innan jag kan få ordning på allt, innan lådorna kan komma på plats igen, måste jag låta dem explodera. Jag måste låta stormen rasa klart, för det är bara då jag verkligen kan förstå vad som finns kvar, vad som är viktigt. Det är bara då jag kan börja om – starkare, helare, och med mer ljus än förut.

Kanske, precis när jag tror att jag faller samman, är det egentligen början på att sätta ihop mig själv igen – på ett helt nytt sätt.

Kategorier2024Paradiset eller Fällan?

Paradiset eller Fällan?

Publicerad den 16 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Du står där med ett leende på läpparna och pratar om hur du äntligen har funnit den rätta mannen. Du säger att du är i paradiset. Han är äldre, vis, med ett leende lika brett som hans övertygelse att han har dragit hem storkovan i livets lotteri. En jackpot som får hans själ att lysa. 

Han ser på dig med en beundran som bara någon som upplevt tidens gång kan ge. Han är farfar, en man med erfarenhet, med barnbarn som hoppar i knäet på honom. Han borde veta bättre, borde se varningstecknen, men i hans ögon är du inget annat än en dröm som blivit verklighet.

Men verkligheten är inte alltid så enkel. Du, med alla dina lager, med alla dina outtalade ord och hemligheter, är inte någon enkel vinst. Du är komplex, fylld av djup och erfarenheter som han ännu inte har börjat förstå. Kanske tror han att ålder och visdom automatiskt skulle ge honom insikt om vad han har gett sig in på. Men sanningen är, han har ingen aning.

För honom är ni i paradiset. För dig? Kanske bara en fasad av det. Han står på tröskeln till något han inte är förberedd på, och i bakhuvudet tänker du att han borde ha varit smartare.

Veckorna går, och hans förälskelse förvandlas till något djupt och nästan barnsligt. Han skämmer bort dig med små överraskningar och långa promenader där han håller din hand som om du vore en dyrbar skatt. Hans ögon lyser varje gång han ser dig, och du kan inte undgå att märka hur han sakta, men säkert, bygger upp en bild av er framtid tillsammans. 

Men under ytan växer en annan känsla inom dig. Det är något som skaver. För varje dag som går, inser du hur mycket han idealiserar dig, ser dig genom ett filter av perfektion. Det är smickrande, ja, men också tyngande. För du vet att hans bild av paradiset inte stämmer överens med verkligheten. Du är ingen som bara kan placeras på en piedestal, beundras på avstånd och skyddas från livets krassa sidor.

En kväll, när solen långsamt sjunker bakom horisonten och färgar himlen i nyanser av rosa och guld, sitter ni tillsammans på verandan. Han pratar om framtiden, om resor ni ska göra och om hur han ser er åldras tillsammans, sida vid sida. Du lyssnar, men dina tankar vandrar. Det är inte första gången du har hört dessa drömmar, och varje gång känns de lite mer främmande, som en klädnad som inte riktigt passar.

”Du förstår inte,” vill du säga, men orden stannar i halsen. Istället lutar du dig tillbaka och låter honom fortsätta, hans röst som en mjuk, monoton sång som vaggar dig in i ett slags overklighet.

För i ditt inre vet du att paradiset som han tror sig ha hittat är byggt på illusioner. Och snart kommer dagen då den fasaden börjar spricka, då verkligheten bryter sig igenom och hans dröm om jackpot förvandlas till en insikt om att det han trodde sig ha vunnit, var något mycket mer komplicerat än vad han kunde föreställa sig.

Du ser på honom en sista gång den kvällen, när han pratar om nästa resa ni ska göra tillsammans, och undrar tyst: Hur länge till kan ni leva i denna illusion?

Veckorna förvandlas till månader, och medan hans drömmar om er gemensamma framtid blir allt mer intensiva, börjar dina tankar vandra i en annan riktning. Det finns en ny man nu. Han kom in i ditt liv nästan obemärkt, men snart fångade han ditt intresse, som en skugga som långsamt blir tydlig. 

Den nya mannen är annorlunda. Han ser inte på dig genom samma rosaskimrande glasögon, han idealiserar dig inte. Istället möter han dig som du är, utan förväntningar, utan de stora drömmarna om en perfekt framtid. Med honom är det enkelt, det finns inga falska löften om paradiset.

Och det är just det som drar dig till honom. Du är inte längre fast i någon annans illusion. Du har aldrig varit den som stannar. Det är inte din natur, inte det som definierar dig. Du lämnar innan det blir för djupt, innan förhållandena hinner rota sig och dra dig in. Det är vad du gör, vad du alltid har gjort. 

Så en kväll, med samma himmel av rosa och guld som bakgrund, sätter du dig ner med mannen som en gång trodde att han hade vunnit på livets lotto. Du ser honom djupt i ögonen, och det är som om han redan vet. Han förstår, även om han inte vill förstå.

”Jag måste gå,” säger du, och i den stunden ser du hur fasaden han byggt upp omkring er slutligen spricker. Hans paradism drömmar faller sönder som sand genom fingrarna.

Och du? Du reser dig upp, vänder dig om och går vidare, precis som du alltid har gjort. För det är vad som definierar dig.

Kategorier2024Den Gröna Pricken

Den Gröna Pricken

Publicerad den 16 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Det var inte första gången. Skärmen lös upp, och där var den igen. Den gröna pricken bredvid namnet. Hon var online. Det var en bekräftelse på att hon fanns där, att hon såg och visste. Men inget svar.

Han hade skickat ett meddelande för nästan tjugofyra timmar sedan. Ett enkelt meddelande, egentligen. “Hej, hur mår du?” Något som borde ha tagit max två och en halv sekund att svara på. Ett “Hej”, ett “Godmorgon”, ett “Jag har inte tid nu, men jag svarar senare.” Något, vad som helst.

Han kunde inte låta bli att kolla telefonen igen. Inget nytt meddelande. Varför svarade hon inte? Hade han sagt något fel? Han visste att hon hade läst det. Kanske hade hon glömt. Eller så hade hon bara valt att inte svara.

Tanken gnagde i honom. Det var den gröna pricken som gjorde allt värre. Den lilla ikonen som visade att hon var aktiv. Hon var där, någonstans, men inte här. Inte med honom. Och tystnaden som följde var som ett vakuum. En plats där inget ljus, inget ljud, inget hopp kunde nå in.

Varför undvek hon honom? Kanske var det lättare än att vara ärlig. Han önskade att hon bara kunde säga det, om hon inte ville prata. Ett par ord kunde ha löst allt, avslutat spekulationerna. Men istället satt han där, fast i ett rum av tystnad och gröna prickar.

Han stängde av skärmen, försökte låtsas som om det inte störde honom. Men varje gång han vände sig bort, kände han den där pricken stirra på honom. Som ett hån.

Han försökte distrahera sig, stängde av telefonen och slängde den i soffhörnet, som om det skulle hjälpa att inte ha den i handen. Men tankarna satt kvar. Varför kunde hon inte bara säga något? Vad som helst. En ursäkt, en förklaring, något som skulle ge honom ro, låta honom gå vidare.

Tidigare hade deras samtal varit livliga. De hade skrivit till varandra hela tiden, ibland sent in på natten. Det kändes som att de delade något, något speciellt. Men nu var det som att allt hade stannat av, som om någon hade tryckt på paus utan att säga varför. Och där satt han, i ett vakuum av obesvarade meddelanden och gröna prickar som fortsatte att lysa, fortsatte att påminna honom om vad som inte längre fanns.

Han reste sig upp och gick fram och tillbaka i rummet. Det var ingen idé att vänta längre. Om hon ville svara skulle hon ha gjort det. Men ändå kunde han inte släppa det. Hans blick drogs ständigt tillbaka till telefonen, som om den hade blivit en del av honom. 

Han visste att han inte kunde tvinga fram ett svar. Men hur kunde det vara så svårt att vara ärlig? Att bara säga: ”Jag vill inte prata nu.” Eller ännu enklare: ”Jag har inte tid.” Det hade varit nog. Han kunde hantera tystnad om den var ärlig. Men den här typen av tystnad, där han visste att hon fanns där, bara några fingertryck bort, men valde att inte svara – det var olidligt.

Till slut suckade han och tog upp telefonen igen. Han öppnade deras chatt, stirrade på de sista meddelandena han skickat. De låg där, som små spöken på skärmen, utan svar. Han började skriva ett nytt meddelande men stannade halvvägs. Vad skulle det tjäna till? Skulle ännu ett meddelande göra någon skillnad?

Han raderade det han hade skrivit och la undan telefonen. Den gröna pricken lös fortfarande. Och i den lilla skärmens tysta ljus, insåg han att det inte var telefonen eller pricken som gjorde ont. Det var den plötsliga distansen mellan dem – en distans som ingen av dem riktigt visste hur man skulle överbrygga.

Kanske skulle han aldrig få svar. Kanske var tystnad det enda svaret han skulle få.

Dagarna gick, och varje gång han öppnade telefonen fanns där en liten gnista av hopp – att kanske, just den här gången, skulle han se ett svar. Men det kom aldrig. Det som tidigare hade varit en intensiv känsla av väntan började långsamt blekna till en trött tomhet. Han kunde inte fortsätta leva sitt liv kretsande kring en grön prick på en skärm. Någonstans inom honom visste han att det var över.

En kväll, när solen höll på att gå ner och färgade rummet i mjuka, varma toner, satte han sig ner med telefonen i handen. Det kändes annorlunda nu. Mjukare. Mer definitivt. Han öppnade deras chatt för sista gången, stirrade på de gamla meddelandena, och insåg att han höll fast vid något som inte längre existerade. Det fanns inget mer att säga, inget mer att vänta på.

Med en lång, djup suck började han skriva. Orden kom långsamt, men varje ord kändes som en befrielse:

*”Jag vet inte varför du valde att sluta svara, men jag förstår att du har gjort ditt val. Det gör ont, men jag kan inte hålla fast vid det längre. Jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig.”*

Han tittade på meddelandet en stund, tvekade, men insåg att detta var det mest ärliga han kunde göra – mot henne, men framför allt mot sig själv. Han tryckte på skicka och kände en tyngd lyfta från sina axlar, även om det samtidigt gjorde ont.

Det fanns ingen grön prick längre. Telefonen var tyst, och den förväntan som hade funnits där tidigare var nu ersatt av en känsla av slut. Men det var ett slut han behövde. Ett slut som tillät honom att gå vidare, även om han aldrig riktigt fick veta varför allt tystnade mellan dem.

Han reste sig upp och gick ut på balkongen. Den friska kvällsluften fyllde hans lungor och svepte bort det sista av den tyngd han burit på. Han såg ut över horisonten, där himlen övergick från dag till natt. Ett steg i taget, tänkte han. Livet fortsatte, trots allt.

Och när han gick tillbaka in i rummet, lämnade han telefonen bakom sig. Den gröna pricken betydde inte längre något.

Kategorier2024Spegelbilden av mig

Spegelbilden av mig

Publicerad den 16 september 2024av Maxwell Ryder Emerson

Jag står där igen, framför spegeln, och betraktar mitt ansikte som om jag försöker känna igen någon. Orden från någon annans mun ekar fortfarande i mitt huvud, de där positiva orden som skulle värma. ”Du är så omtänksam,” eller kanske, ”Du gör det verkligen bra.”

Men något inom mig skaver när jag hör dem. En slags misstänksamhet växer fram, som om de där orden bär på något dolt, något jag inte kan se. Hur kan jag veta att de verkligen menar det? Jag försöker förstå, försöker tro, men det är som att orden inte riktigt når in till mig. Det är som att de studsar på en osynlig vägg, byggd av tvivel och osäkerhet.

Jag vill tro dem. Jag vill kunna ta emot det, låta det sjunka in, låta de positiva orden om mig själv faktiskt bli en del av mig. Men det är svårt. Jag är så van vid att tvivla, van vid att granska varje komplimang, varje värmande ord, och fundera över vad som egentligen döljer sig bakom dem. Varför skulle någon säga något fint till mig? Vad vill de? Vad ser de som jag själv inte ser?

Spegelbilden framför mig ser tillbaka. Den säger ingenting. Den dömer inte, men den ifrågasätter alltid. Har jag inte lärt mig att vara försiktig, att inte släppa in för mycket? Jag står där i tystnad och undrar, vem jag skulle vara om jag bara kunde tro på det någon säger. Om jag kunde lita på att välmenande ord verkligen är välmenande. Kanske skulle jag känna mig lättare. Kanske skulle jag se på mig själv med andra ögon.

Men inte idag.

Men inte idag. Idag står jag kvar i tvivlet, även om en del av mig önskar att det var annorlunda. Jag tar ett djupt andetag och vänder mig bort från spegeln. Kanske kommer det en dag när jag kan ta emot de där orden utan att analysera dem sönder och samman. Kanske kommer jag en dag våga lita på det fina som någon ser i mig, utan att bygga murar för att skydda mig från något som kanske aldrig ens fanns där.

Men för nu får det vara nog att bara försöka. Kanske är det just det försöket, den lilla rösten inuti som viskar att jag är värd de där orden, som är början på något större. Något starkare.

Och även om jag inte tror på det idag, finns det en liten glimt av hopp. Kanske imorgon, eller någon annan dag, kan jag se mig själv genom andras ögon – och för första gången känna att det faktiskt är okej att ta emot allt det där goda.

Men inte just idag. Idag är jag inte redo. Idag får orden fortfarande studsa tillbaka, landa någonstans utanför mig. Och det är okej. Jag måste inte vara stark varje dag. Jag måste inte tro på allt bra som sägs om mig idag.

Det finns tid. Tid att låta det positiva sippra in, bit för bit. Tid att låta tvivlet få sitt utrymme, men också ge utrymme för något annat – något varmare. Kanske kommer den dagen, när jag verkligen kan ta emot orden utan att kämpa emot.

Men inte just idag.